Jag står på flygplatsen. I fickan ligger en biljett till Atens tåg, bussar och spårvagn. Eftersom jag står så att jag kan se dem som ska åka in till Aten tänker jag att jag ska ge bort biljetten. Jag går fram till ett par och presenterar mig och min biljett. Jag säger att de gärna får den. De viftar ilsket med händerna. De ser mig inte i ansiktet och vänder snabbt ryggen till. Jag ser mig omkring efter någon annan och går fram till ytterligare ett par. De blir besvärade och vill inte ha biljetten trots att jag säger att jag ska lämna Aten och inte behöver den. Biljetten är laddad med fem resor och varje biljett räcker i 90 min. De säger nej. Jag tänker att de inte förstår och förklarar att jag inte vill något annat än att ge dem biljetten. Att jag ska tillbaka till Stockholm. De skakar på huvudena och säger bestämt nej.
Jag blir fundersam. Denna oväntade ovänlighet. Dessa ”nej” och de vända ryggarna. Misstänksamheten. Inte vänligheten. Jag prövar tre gånger till. Så plötsligt möter jag glad förvåning och ”men så bra och tack, tack, tack så mycket för biljetten”.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
