Mest lärande när lärandet blir svårt

Lärande är en märklig process. Då lärandet är lätt sker det nästintill obemärkt. Det är som en lek. Den är så lätt att den inte benämns som lärande utan mer som en lek eller som en dans.
– Det här gick som en dans… säger man.

Men det är då lärandet blir svårt, då man börjar tänka på det man gör som lärandet blir knepigt, ifrågasatt och det börjar gå fel, man gör fel. Jag tänker om det jag gör och då blir det inte lätt. Trots att det är lätt att göra.
Detta är mest tydligt då man sportar. Man gör något bara för att det är roligt.
– WOW, alla känglorna föll…ropar jag gladeligen då jag spelar bowling. Jag prövar. Jag lyckas. Och jag blir glad. Jag har roligt, jag leker och jag deltar.

Nästa gång då jag ska kasta iväg mitt bowlingklot börjar jag tänka:
hur jag håller klotet, hur jag står, hur jag rör mig. Mitt huvud är i rörelse. Jag slänger iväg mitt medvetna klot och jag hamnar i rännan. Jag blir ledsen, arg och besviken. Nästa gång gör jag om eländet. Självförtroendet minskar. Det är inte roligt att spela bowling.

Om jag nu lämnas ensam är risken stor att jag överger bowlingen. Jag behöver någon som ser mig. Bekräftar mig och stöttar mig. Inte bedömer mig eller betygsätter min förmåga. Jag behöver stöd och någon som visar hur jag kan göra och som varsamt stöttar mig i att göra lite annorlunda, pröva på ett nytt sätt. Jag behöver någon som visar och får mig att uppleva att jag kommer att kunna igen. Någon som känner till att så här ser processen ut.

Detta att hamna i den lärande gropen innebär att man befinner sig i svårigheter. Dessa svårigheter är inte farliga. De är så lärandet ser ut. Det är inte lätt att lära sig. Det är knepigt. Och just detta kan vara en utmaning. Man måste tänka, man måste pröva igen, man måste sätta tänderna i det som känns svårt. Det finns inga genvägar. Men man ska inte vara ensam där. Man ska ha en lärare, coach, en följeslagare, någon som kan mer och lite bättre, så att man har något att följa och lära av. Genom att närvara lär sig den lärande att härbärgera svårigheterna och får uppleva lättnaden och glädjen av att återigen begripa, förstå och lyckas.

I Europa talar man om de learning pit – jag vill att vi börjar tala om det här i Sverige. Den lärande måste ha kunskap om att lärandet ser ut så här och att det inte är farligt utan snarare en förutsättning för själva lärandet. Det är kanske först då man befunnit sig i lärandets lekande uppgång och rasat ned i den lärande gropen som man förstår fenomenet lärande. Jag tänker ofta så då mina elever lär. När de är i gropen så ska man inte överge dem.

Anne-Marie

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Strategier and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.