Att småprata med elever är viktigt. Att lyssna till deras tankar viktigast. Att gå vid sidan om varandra och småprata och lyssna är en del av något mänskligt.
Bästa samtalen har jag haft då jag inte har behövt berätta och prata utan att jag har fått promenera intill och när tankarna kommit precis som de velat eller när det där som trycker äntligen får bli en fråga eller en berättelse om hur jag har det. Barn behöver sådan tid. Fri tid som inte handlar om bedömningar och uppleva sig fria från omedelbara åtgärder och upplevelser att vuxna reagerar för mycket och för snabbt. Helt enkelt hålla tillbaka med den pedagogiska ivern.
Många samtal har fått mig att grubbla senare. Kanske för att jag fick se hur elevens liv ser ut eller att jag fått mig en tankeställare, en nyttig sådan, eller att det förenklade vuxenperspektivet inte är så enkelt.
– Vem är jag med min diagnos? frågar eleven. Sån´t kan jag undra över. Vad min diagnos är för andra?
– Berätta?
Jag lyssnar till barnets fortsatta tankar. Om vem man uppfattas vara och hur andra förstår en. Om jag vänder på perspektivet. Om mitt sätt att vara skulle begränsas till en diagnos och andra hade försprånget att pressa in mig i ett förväntat sätt att vara och därmed missa mig som människa. Jag trycker barnets hand. Lilla människa. Lilla människa.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
