Min mormor och morfar lät bygga huset. De bodde sedan där i nästan 70 år. Vi kallade stället för ”Villan” och det var ett ord som samlade oss. Det var ofta dit vi gick. Jag lärde mig att cykla hela vägen från Farsta till Villan då jag var liten. På min lilla Cresentcykel cyklade jag hela vägen själv. Målet var så självklart. Vägen dit var liksom aldrig lång. Idag kan jag räkna till minst åtta tunnelbanestationer. Ibland, någon enstaka gång, åkte jag tunnelbana själv, men var så rädd att jag kunde äta upp den viktiga biljetten. Jag såg framför mig att jag åkte förbi stationen och kom vilse i världen. Men det hände aldrig. Cykelvägen var den enklaste. Den hade vi cyklat många, många gånger tillsammans. Den kunde jag. Den kände jag. Jag tog genvägen genom Skogskyrkogården och lärde mig att älska den platsen och gör så än idag.
Men ”Villan” då?
När huset skulle lämnas fanns det spår som upptäcktes och väckte förundran. En liten upptrampad stig mellan buskarna var en sådan. Buskarna skilde tomterna åt och de var därför osynliga gränser för våra äventyr när vi lekte. Det var främmande mark att hämta en boll som kommit in hos grannen. Men den där stigen visade på år av vandringar.
– Vänskapens stig, berättade mormor. Den stigen finns alltid där.
Så var vänskapen mellan grannarna. Inte den där påtvingade och jämförande utan den där fikat delades, sockret lånades och högtiderna föll in i varandras och delades med några plockade blommor från den egna trädgården.
Jag tänker ofta på den där stigen. Idag är den försvunnen. Den finns inte längre. Så ser inte vår tid ut. Vi skulle aldrig erkänna ett behov av andra. Vi är suveräna trots att vi aldrig kommer att bli det. Vi är människor ihop och vi behöver skapa ett litet nätverk av vägar också där vi inte tror att de kan finnas.
Hej HOPP önskar jag er som läser här.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
