Kohlbergs moraltrappa och att förlora förståelsen för spelet

Spela kort med en treåring kräver sitt tålamod och sin förmåga att släppa alla grepp om kort och regler. Sexåringen sitter på korten och vet reglerna. Hon har trumf. Treåringen visar alla sina kort för alla. Hon ger mig en bunt kort ur sin hand. Sexåringen håller hårt om sina. Hon ger inte iväg något frivilligt och regellöst. Korten ska spelas, reglerna hållas och turordningen given. Treåringen härmar plötsligt sexåringen:

Kan jag få ett kattkort, säger treåringen.

Sexåringen letar noggrant i sin korthand.
Jag har inget kattkort, svarar sexåringen regelförnuftigt.
Då får du – häja, säger treåringen och tappar vartenda kort, biter i ett hundkort och ger iväg ett och annat till den som vill ha.
Amaji, häj får du, säger treåringen och ger mig ett kort.

Jag håller i mina kort. Jag prövas. Den ena ungen kräver regler och ordning, mitt förnuft och sannspel. Den andra ungen kräver allt av min fantasi och inlevelseförmåga och hur spelet hela tiden byter form och innehåll. Plötsligt får jag alla kort, sedan ska jag lägga dem tillbaka i en hög.

Jag ser några stadier i det här, tänker Kohlbergs moralutveckling och trappa, men hur dessa ser ut intresserar mig inte så mycket just nu, jag ser att de finns där. Jag är mer intresserad hur jag själv måste hantera oliktänkandet hos barnen och det utmanar mig och min förmåga att tänka kreativt och ombytligt.

Anne-Marie

om du känner igen blogginlägget har jag hämtat det från min gamla men lika läsvärda blogg.

This entry was posted in Barns rättigheter, Verkligheten, Vetenskap och teori. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *