Barn är inte projekt. Barn är inte något man kan se på. Barn är inte i centrum. Barn ingår i sammanhang. Barn är mitt i bland oss. Barn tycker om att delta. Barn gör det vi gör för att de tycker om oss, vill samspela med oss, vill delta tillsammans med oss, lär sig av oss i sammanhanget.
Men att sätta en unge i ett centrum, titta på det som ett litet objekt och ett stort projekt, det är inte det barn vill. Då ett barn kommer farande, springande, hoppande, skuttande, krypande så är det för att tillhöra, ingå och vara i gemenskapen. Kanske för att visa upp något men knappast för att bara visa upp sig. Att visa upp sig det lär sig barn om vuxna vill visa upp dem. Allt gör små ungar för att anpassa sig. Och vi ställer höga, höga förväntningar och krav på den anpassningen. Vill vi våra ungar väl så tar vi dem in i sammanhangen. Och förvaltar de sammanhang vi tar ungarna till.
Anne-Marie
fotografiet har inget med innehållet att göra. Men den lilla ingick i ett sammanhang där alla såg till att hon gjorde just det. Ingick!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
