Att fotografera en annan människa är mycket svårt. Det måste till något känsligt. Det är som att få något förtroligt. Något nära. Det utelämnande. Tillåtelsen att kliva inpå och med mycket stor närhet kliva det där steget närmare än vad man i vanliga fall gör. Det är också en fråga om tilltro. Det jag ser genom mitt kameraöga får den jag fotograferar inte se förrän jag har tagit fotografiet och kan visa fram det. Ofta häpnar personen i fråga och känner inte igen sig. Man tittar med misstänksamma ögon på det man ser – och försöker se det fotografen såg.
Detta ovanstående fotografi tycker jag mycket, mycket om. Jag ser något stort. Något modigt. Något väldigt vackert. Jag brukar leta efter just detta. Här fann jag det.
Anne-Marie,
och jag kan ännu inte det rent tekniska med att efterarbeta fotografier…
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
