Förklara: Barn och unge

Någon ringde mig och bad – skriv något om varför du så ofta skriver unge och inte barn. Samma person bad om ett förtydligande då ordet unge inte klingade vackert annat än i min blogg. Så kan det tyckas och tänkas.

Självklart att jag förklarar hur jag använder mina ord.

Unge är så vackert ord tänker jag. Unge. Den unge. Jag tror det var en diktare jag hörde på som sa… unge! Och med sådan värme att ordet liksom sprang över till mig. Sedan dess förvaltar jag det så.

Unge!

Jag hör mig själv säga det då och då… också på Public Service dagen talade jag nog om barn som ungar.

Ungar!
Vågar jag tro att Astrid Lindgrens röst vilar i ordet också? Ordet nästan smälter samman med hennes röst.

Låt mig göra en ordbokspromenad:

Ordet unge hör samman med avkomma till högre stående djur. (Jaha… hur ska jag nu få in min förklaring till det här med högre stående djur…)

Men till högre stående djur tycks fåglar höra – för ordboken skriver om fågelungen (den flyger ju inte riktigt förrän den blivit så stor att den kan ta sig luft under vingarna),

fölungen (men vad är nu detta, föl är väl i själva verket en benämning av att vi talar om en högt stående häst som inte är fullvuxen) och sälungen (men nu blir jag ytterst förvirrad – sälungen är väl knappast stående, den hittar man väl mest liggande på en kobbe ute i skärgården viftande med sina små vattenarmar och med sina små fenfötter…. om de är så stående vet jag inte).

En unge tycks vara av den sorten att den föds levande. Men fågelungen föds väl ur ett ägg (oj så komplicerat allt tycks vara, varför skriver man fågelunge när den inte är högt stående utan mer flygande och dessutom knäcker fram sig själv ur ett ägg?).

Katter får söta kattungar som kläcks ur ägg (äh, jag bara skojade) och sedan kommer ordboken fram till att vi gärna använder ordet ungar om våra egna avkommor.

Här blir jag nog lite konfunderad. För ordet unge om det människan sätter till världen används så negativt. Att säger ungar med en negativ klang.  Som om vi inte tillskriver oss rätten att vara högt stående? (Aha).

Vi tycks vara ambivalenta – för vi säger barn och lägger till unge – barnunge (vilket är samma sak som vi gör med ordet fölunge). Ja, man kan grubbla på ord.Barn skulle ju eventuellt vara något positivt och unge något negativt. Vad betyder då barnunge?

Det som betecknas som unge i ordboken tycks i alla fall vara något som hör en slags början till. Något ungt. En ung person. En liten unge. En busunge (hurra) och en … panikunge (det står så i min ordbok) och sedan det fantastiska ordet skandalunge (måste vara en unge som redan kommit upp sig bland tidningsrubrikerna – av någon märklig anledning, eller någon som andra sätter etiketter på utan att ha den rätten).

Man kan förstås leka med ordet unge: Unge-fär! men då undrar man genast vad ordet ”fär” kommer sig av.

Men då jag ändå är i den kretsen av ord i min ordbok och vid den aktuella sidan, alltså de ord som börjar på unge… så fastnar jag i det här ordet;

ungmor

och förklaringen blir jag inte klok på:

”yngre husmor på bondgård i motsats särskilt till mannens mor (åld)” förklara den ni!

Då jag gör en ordbokspromenad i ordet ”barn” blir jag nästan förskräckt. Ordet omges mest av sådana som handskas med ungar.  Sen finns förklaringen i min ordbok vad ett barn är: ngn som blivit till genom att avlas eller födas av given person – en människa som inte vuxit färdigt till kropp och själ.

Ja, se ungar!

Jag ser ungar!

Anne-Marie