På en brygga i dåtiden satt jag och doppade mina fötter. Vattnet var kallt och klart. Ingenting tänkte jag om framtiden. Jag visste ingenting om den. Men jag tänker så här: att ana framtiden är en slags gåva mellan människor, framtiden i skrattet, framtiden i nästa middag, framtiden i ansiktet, framtiden i nästa steg, framtiden i sig själv, framtiden i det som händer om en liten, liten stund. Även om man vilar i nuet och hör hur vattnet skvalpar runt fötterna så ska framtiden vara som en varm hand på axeln och orden:
– Kommer du? Vi väntar på dig!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
