Jag gick en tretimmarspromenad runt i Stockholm och fotograferade igår. Detta för att visa att jag har ett liv vid sidan av bloggen. Många tror dessvärre och alldeles för ensidigt att jag sitter vid min dator ungefär ALL min lediga tid. Jag är mycket vid datorn, skriver och skriver, det är det jag gör mest, och har förstås öppnat upp sidorna med mail och blogg för att ibland göra en välbehövlig paus i mitt skrivande.
Att skriva blogginlägg handlar om att få samspela med er mina läsare och mina medtänkare. Och det är något av det roligaste jag vet. Att få tänka. Att få skriva. Att få fotografera. Att få …
Så igår fotograferade jag som sagt … och såg detta stelnade men varma leende i en butik. Jag tänkte – jag besvarar det där leendet och bär det med mig mot första bästa levande människa jag träffar. Risken för smittoleende är stort. Och vips… jag fick rätt!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
