Nu ska vi leka skola, så skrev min farfar en gång för länge sedan. Om att leka det som man som barn får uppleva. Här är illustrationen. Jag har alltid lekt med mina elever i själva skolan. Varje dag har vi haft dramatiseringar; av litteratur, av matematik, av … ja, det vi har funnit att gestalta. Jag har flera undervisningar som inkluderar detta gestaltande. Och jag vet vad det är jag gör.
Nåväl, då skolan ska gestaltas och läraren ordlöst ska förklaras har jag under alla mina år fått en enda bild av hur man förklarar läraren. Då jag inte har något av detta i mitt förhållande till mitt yrke förvånar det mig storligen. Vid gestaltningar av läraren, ska det vara ordlöst, så gestaltas läraren men ett förmanande pekfinger, det där fingret som tystar, fostrar och pekar ut, på ett mycket negativt sätt. Detta pekfinger sitter som en föreställning i de kollektiva uppfattningarna från eleverna har jag funnit.
Jag funderar ofta över vad en lärare är för eleven.
Anne-Marie
Räven raskar över isen, och får vi lov, och får vi lov, att sjunga lärarens visa: Så här gör läraren var hon går och var hon sitter och var hon står! Då skakar höger pekfinger upp i luften.
Vid rollek så pekar ”läraren” argt med en pekpinne, slår den i bordet och om orden finns så skriker barnet som spelar läraren åt sina lekkamratselever allt vad hon är värd. Därefter vänder hon sig om och skriver på tavlan.
Var kommer bilden av den pekande, gallskrikande och pekpinnesmällande läraren ifrån?
I ”Hugo” av C Gripe talar fröken lågt och klokt med pojken då han till slut kommer till skolan, flera veckor in på terminen. Vattenspindlarna tog hans uppmärksamhet. Inte heller Pippis fröken blir arg då Pippi vill börja skolan så att hon också kan ha jullov.
Jag undrar också var bilden kommer ifrån.