Klockan är strax efter sex. Jag tar en morgonjoggarrund. Jag springer tätt intill ett buskage, på den smala remsan som ger cyklisterna en väg fram och tillbaka. Grusvägen är under uppgrävning och under restauration. Gatan i övrigt är tom. Då kommer en cyklist. I hög fart. Han ser mig. Trampar på med intensivare kraft. Han tar sin rätt. Cykelbanan är hans. Inte min. Ingen plats för joggare.
Så han tar sig en ytterligare rätt. Att genom att negligera mig uppfostra mig och ge mig en åthutning. Han touchar mig med sin arm, och cyklar så tätt intill mig att jag blir rädd. Inte ett ord säger han. Men han har tydligt och mycket maktfullkomligt satt mig på plats. Det hela tar ungefär en hundradelsminut av bådas våra liv. Jag springer vidare utan att ha kunnat göra en endaste sak, säga ett endaste ord. Men denna hundradels minut kommer dessvärre påverka mig idag. Det är den värsta form av tillrättavisning. Helt utan dialog. Och helt utan känsla för människans värde och ansvaret för varandras bästa.
Jag tänker – hur många sådan sekunder kan vi själva ansvara för, göra annorlunda och skapa omsorg om istället för att generera frustration och besvikelse. För det som görs med detta förhållningssätt till en människa får dessvärre påverka genom sitt mycket dåliga uppförande och outvecklade och insiktslösa människosyn.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
