Det står i tidningen och jag tror jag ser det lite överallt. Barnen som inte syns någonstans. De där barnen som springer ut och leker. Som prövar omgivningen på egen hand. Som prövar sina egna omvärldsgränser. Var är de barnen?
Jag minns att jag såg en pojke stå och bolla med en tennisboll på en gata i Stockholm. Jag vet att jag tittade mig runt och tänkte: var är hans föräldrar? varför är han ensam? Jag tänkte så, men funderade sedan över att jag tänkte så. Borde inte jag ha tagit detta som en naturlig sak, att barn finns i våra miljöer och att de är lekande på de trottoarer som jag en gång lekte på. Barnen finns inte i utemiljöerna. Är det farliga miljöer frågar jag mig och tittar på storbilarna runt omkring, fartblindarnas hastigheter på gatorna och föräldraomsorgen som skyddat barnen in i rädslan för ensamheten, självständighetsleken och rädslan för en omvärld som inte längre är vänlig och skyddande.
Barn är ute. Men inne. De sitter vid datorn, uppkopplade och interaktiva. Där är de. Och det är intressant och bra så länge vi inte räds det riktiga där utanför. Har det blivit för farligt? Hur ser det ut i våra områden? Är skolans skolgårdar de enda utelekarplatser där ungar kan få leka? Var är barnen?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har också funderat över det där. T o m gårdarnas lekplatser ligger tomma och öde, utom om helgerna då något enstaka barn – i sällskap med förälder… – leker lite försiktigt.
Var är detektiverna? Kojbyggarna? Hemliga smygarklubbarna? Hag- och hopprepshopparna? Cykelrejsarna? Indianerna? Sjörövarna och sandslottskonstruktörerna?
Är verkligen verkligheten farligare nuförtiden… eller är det ”bara” vuxenvärldens rädsla för den som vuxit sig starkare?
/Magda