Det är vårt uppdrag och vårt innehåll som professionaliserar oss. Det är inte värdigt att tala om sitt yrke i termer av att ”aldrig hinna med”, ”bara vara lärare”, ”kan inte genomföra för att…” för i samma stund så överger vi de som är i behov av vårt yrkes innehåll.
En italiensk pedagog uttryckte sig så här:
– Svenska pedagoger skyller alltid på tiden? Ibland verkar det som om tiden är det enda innehåll som finns i den svenska skolan. Är det så?
Jag har ingen lust att svara på frågor av detta slaget insåg jag med ens. Jag vill berätta om det fantastiska med svensk skola:
- vår demokratifostran och tanke
- våra skolmåltider
- vår vilja till att genomföra goda undervisningar
- våra yrkesutbildningsmöjligheter
- och mycket, mycket mer…
Vi är alla ansvariga för professionen och om de tankar som förs kring den. Och jag är rädd för det berättelser vi gör om vårt yrke. Det är vi själva som talar om det.
Om man säger – Jag är bara förskollärare! så har man med ett enda ord ringaktat sig själv. Pröva med att yrkesstoltsera med orden: Jag är förskollärare! Och om det vi gör i förskolan/skolan är så nytt så jag förstår om ni föräldrar inte känner igen er. Men som sagt – jag är lärare! Jag är förskollärare! och verksamheterna har ett gott innehåll.
Så ungefär!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Redan på de gamla grekernas tid…..
Nej skämt åsido. Jag utexaminerades år 1971( och blev aldrig färdig.Färdig blir jag den dagen min hjärna inte förmår mera.) Otaliga ggr fick vi veta värdet av att vara förskollärare. Vi blev uppmanade att säga exakt de ord du skriver.Jag är förskollärare! Yrkesstolthet i vilket yrke du än har. Så skall vi även uppmana våra medmänniskor. Små som stora. Du är du och du behövs.
Vill citera en sång som vi sjöng ”på min tid”
”Det finns nå’n av varje sort. Nå’n är lång o. nå’n är kort.
Nå’n är stark och nå’n är svag.MEN INGEN ÄR PRECIS SOM JAG”
Vi är specifika i den roll vi har i livet. Privat eller i yrket. VI ÄR OCH VI BEHÖVS.
Jag gick grundutbildningen till förskollärare och praktiserade i ca 30 år. Jag är fortfarande förskollärare och tänket om pedagogrollen vill jag fortsätta med så länge jag bara kan.
Varje dag är en ny dag med nya erfarenheter. M.a.o. MERKUNSKAP OM MIN EGEN-INSIKT I FÖRHÅLLANDE TILL MIN OMGIVNING.
Jag är pedagog. Jag vill utveckling. Jag vill förändring.
Nu har du fått till det igen.
Nästa som man skulle vilja skriva en hel bok tillsammans med dig om positivt tänkande och vad spännande skolans värld är för det uppväxande släkte.
Undra om Björklund tänker samma när han imorgon ska presentera betyg i yngre åldrar, funderar Plura.
Vi har tidigare talat om uttrycket ”Jag är förskollärare i botten” – själv är jag ”förskollärare på toppen”!
Uhu Plura – är det dags att vara nervös nu igen…
Mats och Plura, åh vilka underbara kommentarer. Skrattade gott åt att vara förskollärare i botten… A-M
Stoltheten bor i oss själva och genom vår tanke om oss själva och det vi gör. Men den bor också i det vi förmedlar, det vi säger.
Det kanske verkar banalt, men jag är också i Reggio Emilia just nu och det som slår mig är att de är pedagoger i varje detalj, även i valet av ord. Pratar vi om vattenlek eller vattenutforskande? Ritar barnen eller tecknar de? Bakar barnen med play-dooh, eller konstruerar de?
Yrkes stolthet är stort, men kanske byggs av detaljer?
Denna blogg ger mig kraft
Tack
Maria
Det handlar om orden och dess innehåll. Jag är mycket känslig för hur vi slarvar med ord. Ord har en förunderlig makt att utveckla medvetenheten med. A-M