Jag såg en pojke med en stor tatuering. Det stod morfar på den tatueringen. Jag tänkte genast på den rättighet jag ser gå förlorad för barn idag – Rätten till generationerna!
Det är en stor och allvarlig fråga denna rätt som barn har och såväl behöver. Jag fick min rätt till generationerna med råge. Det lärde mig ett och annat. Människor hade tid med mig utan att lägga alldeles för mycket uppmärksamhet på min person, utan mer på sina egna underbara sysslor vilka jag kunde delta i och vid sidan av. I min generationsrika värld lärde jag mig allt om människan. Jag satt alltid i mitten och iakttog. Jag älskade kafferepens kaktagarmumsande och kaffekoppssörplande och allt det där pratet om ditten och datten och också det stora allvarspratet om ekonomierna i hemmen, barnens trasiga byxor och … hur blir det nu med allt det där ute i världen. Jag är uppväxt med kafferep, dukningen av dem, skedarnas blanka speglar, sockertången och gräddsnipan.
Jag är uppväxt med generationerna och i dem lärde jag mig om människan, om relationerna och om hur det är att vara tillhörande utan att stå i centrum. Hur det var att söka upp en varm arm och krypa upp i ett knä och få delta i berättandet och få bara vara för att i nästa stund springa ut och leka med den mångfald ungar som fanns i slott och kojor. Vuxna fanns där men litade helt fullt och fast på att man som barn klarade av att ramla, leka, lösa bråk, sitta och ha tråkigt på en stentrapp…åh så jag älskar stentrappor där jag satt och ensamtrivdes! Jag tror jag klarar det mesta om jag får en trapp att sitta på. Att jag tillåts vifta på tårna utan att störa en endaste, endaste människa. Min barndoms stentrapp och de vuxnas tilltro om att jag klarar av att vara just ensam är en slags inre skatt.
Rätten till generationerna kanske i denna text blir rätten att inte vara ett centrum i någon av världarna där människor är tillsammans. Det är så ansvarsbetungande att vara den som får all uppmärksamhet. Det är en vila att slippa.
Anne-Marie
Då jag var i Reggio Emilia höll jag i mitt tal fram denna rättighet – Rätten till generationerna! När jag talar om denna rättighet handlar det inte om specifika personer i generationerna utan en slags mänsklighet där vi inte separeras ifrån varandra.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Plura funderar på var tog denna naturliga relation slut. Idag verkar det som generationerna lever åtskilda. Finns det ingen klokskap som kan överföras eller ska varje generation göra om samma misstag som den tidigare gjort.
Samtidigt kan man undra varför ungar idag inte får vila i sin egen ensamhet utan att vuxna ska lägga sig i. Det viktiga är väl att ugnarna blir sedda och bekräftade för vem de är.