Min Tranströmer och spindelnätet på den blåsiga bron


Min Tranströmer! Tänk att skriva så själviskt. Göra en diktare till sin. Men jag gör det. I samma stund, dvs, dagligen läser jag min Tranströmer, gör jag Tranströmer till min. Behovet kan liknas vid en vana. Det är samma sak som att ta sin medicin, sin dagliga kopp svart kaffe, läsa tidningstrumpeternas basunerande innehåll, klä mig, borsta tänderna och stå framför spegeln och piffa upp mig och bli människa. Återigen denna morgon, kan man tänka. Då läser jag Tranströmer. En dag blev han min Tranströmer.

Idag läser jag:

”och alla frågetecken började sjunga /… /”

Och med ens så förstår jag hur jag älskar frågan. Jag tycker inte att svaren är så intressanta, har aldrig någonsin tyckt det, jag har älskat frågan och undran, nyfikenheten, förundran, den gapande munnen som synliggör ett häpnande, den vackra frågan, den rörliga frågan… ja, den där frågan som sjunger. Så ser jag på frågan.

Då jag skriver om Tranströmer så öppnas något inom mig. En glädje som jag kan behöva få tillgång till. Jag har sökt upp Tomas Tranströmer och hans hustru Monica. Bara för att tala om dikten och betydelsen och innehållet och … och finner innehållet så stort och så mänskligt varmt.

Så åter till frågans styrka och sång:

Då jag går på bron som sammanlänkar stadsdelarna så ser jag konstruktionerna. De järnbalkar som bär mig och tusentals bilars tyngd. Det blåser hårt och min klänning fladdrar kring benen. Under  bron kastar sig vågorna och kraften i dem kan jag bara ana. Vatten är en kraft, ett element, som ingen egentligen kan råda över. Vi tror det – att vi kan – men vi kan inte. Så tänker jag där jag står. Då ser jag det skiraste av skira. Vindens kraft förmår inte att förstöra detta skira.  Ett spindelnät! Och jag måste ställa mig frågan:

Hur är det möjligt? Hur kan den lilla spindeln ensam konstruera en sådan stilig, enhetlig och fullkomligt genialisk konstruktion, starkare än den bro jag står på? Hur är det möjligt att långt över vattnet, långt ifrån den gröna grenen, mitt i det hårda järnet och asfalten så gör denna spindel ett litet fångstnät som håller för allt utom…

Ja, jag står där med min tillfälliga makt. Jag kan med ett fingerstreck förstöra alltsammans. Jag gör det inte. Frågan jag ställer mig är – hur använder jag mig själv och mina kunskaper?

Frågorna sjunger Tomas Tranströmer!

Anne-Marie

Källa: Tomas Tranströmer ; Dikter, denna dikt C-dur, 1991

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.