Jag skriver en hel del. Jag gör det. En slags berättelse jag gör och ger mig själv. Det inre blir med ens gestaltat i det yttre. Jag ser ord jag inte riktigt förstått att jag tänkt ta form framför mig. Jag vet vad jag vill berätta men då jag skriver så formas tanken framför mig, görs åtkomligt och synligt. Ibland förvånas jag över att min tanke fick just detta språk och att formuleringarna blev så som de nu blev. Jag skapar också då det är nedskrivet. Som om pennan i det yttre ger något nytt i det inre.
Jag tror på det medvetna tänkandet kring ett innehåll. Men innehållet kan vara så väl dolt att det inte är medvetet förrän det är gestaltat i någon slags form. Jag tassar in i psykologin och tassar genast ut därifrån. Mitt område är pedagogikens – och jag tänker – skrivandet har alltid en gestaltande förmåga och förvåningen kan ligga där på pappret – va, är det så här jag tänker! Så spännande!
Jag skriver om Vygotskij. Jag tror han förstår mitt resonemang. Han fiskar upp något ur mig. Jag skriver ned något som blir synligt. Sen ler vi ihop. Ibland skrattar vi högt. Sällan lägger vi tillbaka felet i mig – nej – snarare ser vi någon slags morgondag i det som blev här och nu. Men den morgondagen den ligger i Vygotskij. Den ligger inte i mig. Om detta skriver jag.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
