Mina egna skolminnen: Spindelnätet

Berättelsen om spindelnätet.



Det var på den tiden då jag gick i skolan. Jag har inga minnen av något slags annat än att jag var på ett slags ”jobb”. Det här var mitt jobb. Det var inte mycket mening i mitt jobb. Innehållet var mest att bli något som jag inte var. Vad det skulle bli av mig det kunde man orda om. Det var skönt att man ordade om det ovanför mitt huvud. Jag hade nämligen helt andra idéer om vad jag kunde tänkas bli. Och som det barn jag var så tänkte jag inte lika långt som de  vuxna.

Jag tänkte mest på nästa rast då jag skulle få lära mig ett nytt hoppsätt i Twist (ett slags gummiband som vi själva gjorde för att vi ville hoppa twist, leken gick ut på att man utmanades att hoppa högre och göra svårare konster och ingen brydde sig om att betygsätta utan man var mer inne på att lära av någon så att man själv kunde göra de där konsterna med finess och egenlycka, sådan var leken). Jag hade börjat tänka på hur svårt det var och längtade genast ut i rastens möjlighet då fröken lade fram ett vitt papper (fröken delade ut för vi var så ingrottade i den passivitet som kunde liknas vid vila inför det stora rasthoppandet) och så fick vi lyfta på locket och ta fram de vaxkritor (låter som 1800tal men jag kan inte hjälpa vare sig min ålder eller min skolhistoria) för att rita det fröken hade bestämt att vi skulle rita.

Fröken ritade på svarta tavlan (jag kan minnas gnisslet med kritorna och hur det ilade i öronen) och så hade hon ritat en slags prick i mitten (ja, barn ni får tänka er att det här är självaste spindeln) och så skulle man dra streck ut från självaste spindeln och ända (kom nu ihåg att strecken från själva spindeln ska gå ut ända….ja… ända ut till kanten på pappret och ni får inte rita på skolbänkarna… men ända ut till kanten) och när det var gjort skulle vi skapa själva spindelnätet. Fröken var så noggrann då hon ritade. Och vi andra följde med spänning hur spindelnätet tog form. Att jag tänkte en aning mer på mitt twisthoppande och utmaningarna jag nyss fått av mina kompisar kan ha stört min koncentration en aning.

Ja, satte igång och ritade mitt spindelnät. När man var klar och fröken tittade upp ur sin rättningshög av böcker så sa hon att det var bra om vi nu färglade spindelnätet så fint vi kunde. Och gärna la in lite färg där det var tomt på färg. Det gjorde jag. Jag målade min bakgrund blå. Det tyckte jag var fint. Min kompis målade med rött. Det var också fint så då prövade jag i en ruta. Den fick bli röd.

När det var dags att samla in alla spindelnät så upptäckte min fröken att jag inte hade gjort precis som hon och som alla andra. Hon tyckte inte om mitt spindelnät så hon sa till hela klassen att Anne-Maries spindelnät är fel och därför får hennes spindelnät inte sitta uppe bland klassens spindelnät.

Jag vet att alla ville titta på just mitt spindelnät men det fick man absolut inte göra. I min värld, men det kan ju vara så att jag tänkte en aning mer på utmaningarna med Twisten så har jag ingen aning om hur fel jag ritat mitt spindelnät. Nej så tolkade inte jag det. Jag var alldeles för liten för att ingå i den fria konsterna. Jag var en människa bakom en skolbänk, med en kritask där kritorna var av vax med en lärare som ville producera en hög med likadana människor. Jag förstod med ens att jag var en slags fånge. Och som fånge utan redskap. Jag visste inget annat än att jag ritat ett spindelnät.

På rasten frågade alla som var intresserade av spindelnät hur fel mitt spindelnät var. Jag kunde inte svara för jag visste inte. Jag trodde det handlade om den där rutan med röda färgen. Mitt i allt det där blåa. Måste ju vara det, tänkte jag. Då ropade de twisthoppande tjejerna – Kom! Nu ska vi göra det där svåra!

Anne-Marie

This entry was posted in Misstagen and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.