Mållös, skrivlös, ordlös

Då man har ett språk och tappar det. Då man har ord men inte längre kan säga dem. Då man har något att säga men inte längre säger det. Då man har förmåga att skriva men inte längre vågar.

Det är allvarliga saker vi möter då. Något att grubbla på. Och när orden sedan kommer, varsamt ta emot dem, låta dem vara vingliga och osäkra, låta dem leta sig fram i snirkelgångar och trånga språkgränder. Om man har tystnat så krävs det allt av lyhördhet för att skapa språklighet igen.Det första man får förvalta är närheten och den tunna, sköra möjligheten.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

3 svar på Mållös, skrivlös, ordlös

  1. Du skriver så vackert och jag förstår vad du menar. I mitt arbete som lärare i historia, samhällskunskap och religion gäller det ibland att varsamt trassla ut de tanketråder som till synes ofta verkar vara en härva på grund av ett osäkert språk. Sedan försöker jag att tillsammans med eleven göra garnnystan av dem. Då gäller det att vara lyhörd och att ta sig ordentligt tid.

  2. sspirit skriver:

    Man kan de språk och ord som man använder av sig mest. Självvalt eller påtvingat behov. Och undra och förundra över behovet skapar nya möjligheter.

  3. Anne-Marie skriver:

    Tack Gertie, det gäller att vara mycket lyhörd. Mycket mycket lyhörd. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.