Körling utbrister spontant: Hualigen!
”Inom den internationella forskningen visar resultaten från en mängd studier på förekomsten av stigmatiseringseffekter av särskilt stöd, speciellt om det organisras under differentierande former. Elevernas självvärdering och motivation påverkas negativt. Enlgit forskningen sänker läraren ofta de akademiska kraven och tenderar att göra förenklade tolkningar av läroplanens intentioner. Dessutom knyts ofta mindre effektiva lärare i högre utsträckning tilll grupper med olika inläsningsproblem.”
*******
Det är ur Skolverkets rapport: Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?”2009.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ja jag vet inte riktigt…. men jag hävdar fortfarande att om det är jobbigt för ett barn med för mycket intryck så måste det ha rätt att få en anpassad skolgång där det inte blir utsatt för alla dessa intryck. Naturligtvis inte helt i ensamhet, men kanske inte mitt i smeten bland nästan 30 andra barn som låter och stimmar.
Mmmm sen får andra tycka vad man vill – jag står för vad jag tycker!
Men är det inte detta det handlar om: ”läraren [sänker] ofta de akademiska kraven och tenderar att göra förenklade tolkningar av läroplanens intentioner. Dessutom […] mindre effektiva lärare […]”? Det vill säga att man slutar tro på dessa elevers förmåga så snart differentieringen skett…
Att alla har rätt till sin studiero är en självklarhet, men hur mycket lugn och ro inombords får den elev som sorteras ut och lämnas utan omgivningens stöd och förhoppningar?
Jag mötte själv detta i verkligheten alldeles nyligen: http://metabolism.wordpress.com/2010/12/06/matteuseffekten/
Jag tycker det är helt förfärligt. Alla har sin rätt att få utbildning. Tack för tipset – läs hos Metabolism. Anne-Marie
Mib, jag har haft andra möjligheter att i undervisningen inkludera samtliga. Det handlar om att skapa mijlöer där det blir möjligt. Kräver organisation och mycket funderingar och måste få göra det.
Pingback: Matematiken och grammatiken « metabolism
Hej igen i detta rätt så gamla men viktiga inlägg! Det var länge sen jag läste hos dig men gick nu tillbaka och kollade.
Jag tror på inkludering på det sätt som du beskriver ovan Ann-Marie! Absolut! Och den som klarar att göra som du beskriver med att organisera och fundera och att det är ett måste – alltså då är det helt rätt!
MEN TYVÄRR har jag varit med om det motsatta och det är väl det som satt sina spår i mitt tyckande.
Innan jag läste specialpedagogprogrammet och tog del av tankarna om INKLUDERING så jobbade jag på en skola där man hade som mål att INTEGRERA elever med svårigheter i de vanliga klasserna.
Mina barn gick också på den skolan.
Redan i min ovanstående formulering (som inte är MIN formulering förstås) blir ju alltihopa helt galet.
Det var just de barnen med stora perceptionssvårigheter som skulle anpassa sig till de stora grupperna och det var ett MÅL som skulle uppnås till varje pris.
Min dotter gick där. Hon har autism och svåra perceptionsproblem när det gäller både ljud- och synintryck. Och hon fick snabbt intutat i sig att det var ett MÅL att nå upp till att KLARA av att vara i de där klasserna annars var hon inte värd lika mycket som de andra eleverna.
Förstår du/ni som läser här vad det gjorde med hennes självförtroende?
Hon hade under dessa år svåra självmordstankar. Hon grät varje dag hon skulle till skolan.
Vet du/ni hur det är att TVINGA sitt eget barn till en skola där SMÄRTA är vad hon fick genomlida HELA DAGARNA?
Så småningom skiljde de ut henne och slutligen hade hon ett helt eget litet rum där hon satt och jobbade i lugn och ro. Jag säger inte att det var rätt att hon skulle skiljas ut från de andra.
Nej hon kunde ha fått sitt rum på direkten för att det var hennes behov. Utan att hon skulle behöva känna känslan av misslyckande först, att inte klara osv. Hon kunde ha fått ett självförtroende som innebär att människor ÄR olika och har rätt att vara det och om hon behöver sitta och jobba i ett eget rum så är det helt okej.
Det borde ha varit så. Hon borde inte ha behövt bli helt knäckt och förlorat SÅ många år av sin barndom i stora ångesttårar.
Jag tror på inkludering istället för integrering. Dvs att man anpassar skolans verksamhet till de elever som finns där. Att alla elever är lika mycket värda. Att inte de med svårigheter ska behöva anpassa sig till ett system som inte är gjort för dem utan att systemet ska anpassas efter de elever som faktiskt kommer dit.
Jag står för detta och tänker inte diskutera det mera för det får mig bara att må dåligt. Men jag kunde inte hålla tyst med vad jag tycker.
Och jag kommer att fortsätta läsa här hos dig för jag tycker om det du skriver, men jag ville förklara hur jag menade.
Hej igen! 🙂
Efter (hm inte så smart utan snarare rätt så dumt av mig) att ha skrivit min långa kommentar här ovan så klickade jag på länken av metabolism om matteuseffekten.
Och håller med er! Så urbota idiotiskt!
Jag blir också helt galet irriterad över det!
Ville bara säga det 🙂
Mib, min blogg behöver dina ord. Jag läser och berörs. Frågan är oändligt viktig. Jag menar att barn har alla behov och det är vi vuxna som med värdighet och respekt som ska möta upp. Vi har läroplanens ord att vila oss mot. Jag tänker att alla barn har rätt att få lära oavsett. Men det är inte så idag. Jag välkomnar dina tankar, om och om igen. Anne-Marie