Right from the start: John Hattie and Visible learning plus

John Hattie besöker Stockholm, Sverige. James Nottingham likaså. Debra Masters också. Och Natur och Kultur ger ut hans bok. Det är en happening som heter duga. Jag är tidig till föreläsningen. Jag vill sitta nära. Lokalen fylls med entusiastiska åhörare. Det känns som julafton, alla sitter med stor förväntan, den kan anas i salen. 400 åhörare.

Under dagen kommer det ibland bli så tyst, så tyst. Som om vi drar efter den pedagogiska andan … och så pustar vi ut nästan kollegialt. Det är en massiv presentation vi möter. Det är ord och inga visor. Det är stundtals ljuv musik. Det är klarläggande och klargörande. Det är berättelsen bakom siffrorna. Det är korrigeringar av de citat som blivit missförstådda och förenklade.

”I didn´t say that” förklarar John Hattie. Och det stämmer. Han har inte sagt så, inte menat så. Men vi har tolkat det så. Pedagogik är långsam tänker jag. Vi måste lyssna. Noga. Och tänka länge. Och våga. Våga pröva nytt. Ge oss in i klassrummet med en vilja att pröva.

Vi måste berätta berättelsen om skolan, om siffrorna i tabellerna, föra rätt diskussioner, mota Jante porten, lyfta det vi kan lyfta och rätta till ryggraden på oss själva. Resa oss. För vi gör en sådan skillnad. Vi måste leva upp till det vi kan göra. Leva upp i professionen. Tanken bakom syns inte i siffror. Tanken bakom måste uttalas. Frågorna börja ställas. Ger vi mer av samma? Pratar vi lärare mer i en liten grupp? Vad händer om vi börjar lyssna? Vad gör eleverna när de lär? Varför lär de? Hur kan eleverna dokumentera hur lärandet ser ut?

                                                                                                                                                               I den berättelsen, den om resultaten, den om elevernas trivsel, den om lärarens förmåga att se och sätta ord på, vi måste vi också skriva in oss i skolans berättelse. Vi måste delta, vilja delta, vilja utsätta oss för en del av förändring. Under hela dagen känner jag hopp. SkolHOPP. Och samtidigt en känsla av sorg. Det hänger på läraren. Det är läraren som kan förändra. Därför måste vi hjälpa oss och varandra. Våga vara lärare fullt ut. Diskutera vad är en lärare? Vad gör lärande? Vad skapar lärande? Varför säger vi nej till elevernas entusiasm? Vad händer med elever som plötsligt vill och har saker att säga? Vad hände då? Varför hände det? Vem är jag här inne i mitt klassrum? Är jag för privat? Är jag professionell? Kan jag använda min personlighet? Hur förstår eleverna mitt språk? Vad ska eleverna lära? Hur gör elever när de lär sig?

Jag är omtumlad efter denna heldag. Jag är berörd. Det är som det ska vara. Det får ta sin början i det jag vill förstå. Nu ska jag läsa boken.

Under dagen föreläser också James Nottingham. Han gör en fantastisk föreläsning om vad det innebär för lärare att synliggöra lärandet. Att öppna hela konferensen gör Pernilla Lundgren. Hon gör det så man känner stolthet för läraryrket. Lärarförbundet står för hela evenemanget. Och Eva-Lis Sirén kommer och minglar, lärarlycklig såg hon ut, nyfiken också. Det var en lärardag som sträcker sig mycket långt in i läraryrket. Vi måste få tänka, tala, berätta och levandegöra vår skoltankar, våra undervisningar och våra elevrelationer. Mycket, mycket känner jag igen från min studietid i Nya Zeeland. Plötsligt väldigt glad för den.