För några år sedan skrev jag i min blogg att jag önskade att vi lärare började tala och berätta om vårt innehåll, hur det är att undervisa, om det vi vet om våra elever av mer generellt slag, att vi uppvärderar vårt yrke och skaffar oss ett kollegialt självförtroende. Lärare vill, kan och vågar.
Det är nog mycket viktigt att vi gör detta. Håller i vår verklighet, beskriver den, summerar den, utvärderar den och ibland gör siffror och tabeller. Inte för att en elev ska bli en siffra eller en tabell men för att vi ska kunna tala om elever och elevers lärande. Det är också viktigt att vi dagligen, ja eller åtminstone veckovis, skriver ned tankar om vår undervisning. Vad vi hade för undervisande fokus, hur eleverna svarade på detta, hur undervisningen utvecklade annan undervisning, elevernas lärande och hur vår undervisning relaterar till såväl läroplanens intentioner som kursplanernas vad och varför.
Självreflekterandet bör innehålla:
- undervisningens fokus
- ett batteri av öppna frågor som är relaterade till fokus
- elevernas olika (ja just så – olika) förhållningssätt till fokus
- nedslag i elevernas olika gensvar på undervisningens fokus
- summering och utvärdering
- relation till mål
- undervisningen idag och dess innehåll för morgondagen
- elevernas utvärderingar
Det är så viktigt att vi själva är reflekterande i den verksamhet vi befinner oss, verkar i och utvecklar. Annars får vi allt vi gör förklarat av någon annan och kanske ur någon annan diciplin vilket kan vara olyckligt. Vi är skyldiga vårt yrke en konturpenna och ett innehåll.
Att bloggandet och den interaktiva aktiviteten bidragit till lärares offentliga röster tycker jag är bra.
Läraryrket har eroderats ned och jag vill bygga upp det igen.