Jag stod idag i en klassrumsmiljö jag upplever mig hämmad i. Jag hade rader med människor tittande fram emot mig, den yta jag hade framme vid tavlan och alltsammans fick mig att inse att jag inte längre ser på undervisning på detta sätt. Jag är alldeles för orienterad för kommunikation, stoff och relation. Det ordinarie klassrummets uppbyggnad med bänkar riktade mot tavlan och mot mig får mig att uppleva rummets stumhet. Jag har alltid formerat mina klassrumsorganisationer utifrån kommunikationstanke, klassrumsgemenskap och mångfald av möjligheter för undervisning. Då jag står framme vid tavlan krymper möjligheterna för antalet undervisningar till knappt två – den för helklass och den där läraren går omkring och hjälper eleverna. Jag har i mina klassrum organiserat för 6-7 undervisningar. Därför finner jag miljön och organisationen tvingande och begränsande. Jag upptäcker att jag inte kommer till min undervisande rätt.
Om jag upplever detta, hur upplever eleverna sina platser och därmed organisationen?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är inte så dumt att provsitta lite här och där i klassrummet, att uppleva rummet från det hållet också. Har man tur har man en vänlig kollega som ställer upp och leker lärare, så att man kan få höra hur rummet låter från platsen man provsitter också.