I den turkiska bokhandeln gjorde jag några pedagogiska vandringar. Det gör jag alltid. Överallt där jag är besöker jag bokhandlare och ser över de barnböcker som ges ut, undersöker de böcker man frontar och visar ansiktet med.
I denna bokhandel syntes nyutgåvor av böcker från femtiotalet. Det var undervisningsböcker för barn. Men jag hoppade högt då jag såg hur pojkarna framställdes och hur flickorna ojämställdes. Den här trenden finns överallt. Det rosa täcket läggs försiktigt över flickornas axlar och den blå slitstarka tröjan sätts på den busige pojken. Nåväl, böckerna hade sin historiska förklaring. Och som historia är de värda att beakta och fundera kring. Jag kan ingen turkiska så jag förstår inte själva innehållet. Trots det kunde jag läsa av att flickan var den mycket duktiga och pojken var den som ställde till saker och ting.
Men det var då jag tittade närmare på illustrationerna som jag fick en aning hicka. De såg femtiotalsinspirerade ut men hade moderna inslag. Alltså var detta nya böcker i vår tid. Flickan satt vid sin dator. Prydlig med rosett i håret. Pojken välte en vas med blommor.
Jag tänkte att vi är väldigt medvetna om det här i Sverige. Det tänkte jag. Men det räckte med att jag tänkte på hur flickor kläs i alldeles för trånga kläder och hur pojkarnas kläder ska vara tillåtande stora, de ska ju rasa omkring och utveckla sitt rörelsebehov. Vi dansar en märklig dans. Ett steg framåt, två steg bak.
Det som var nytt – boken var i centrum i barnboken! Barnens intresse fanns i böckerna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
