Jag besökte bokhandeln. Letade böcker att läsa. Barn- och ungdomsböcker. Ser en liten kille stöta till en bok i bokhyllan. Den faller ned i golvet. Pojken funderar en stund. Sedan börjar han plocka ned sex, sju böcker ur hyllan. Dem lägger han in en prydlig hög. Jag blir nyfiken. Undrar vad han tänker göra. Ser att han organiserar om i bokhyllan. Ställer den första boken med ryggen ut och sätter sedan in de andra böckerna han plockat med. Det hela blir väldigt fint och ordentligt. När han lutar sig ned för att ta den sista boken kommer hans mamma. Hon blir den där ordningssamma mamman som genast säger till:
– Vad har du nu gjort. Plocka upp boken.
Mamman vill bara se till att hennes son gör det som förväntas av bokköpare. Jag måste berömma hennes son för just det:
– Din son, ja, den här lille bokhandlaren, har ställt i ordning böckerna så fint och så ordentligt, jag undrar så över det ansvaret om böckerna.
Jag vänder mig till pojken:
– Jag såg dig ställa böckerna i ordning och jag undrar om bokhandlaren här vet om att de har en sådan bokhandlarhjälp i dig. Böckerna står så fint på hyllan tack vare dig.
Nu kom också bokhandlaren. Bokhandlaren hörde detta och sa vänligt:
– Jag är så glad över ditt arbete. Tack för att du tog hand om bokhyllan. Böckerna faller alldeles för lätt ut ur dem.
Pojken var fyra år. Han vände sig mot mig. Den blicken jag fick gjorde att jag log länge, länge.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
