Det var en glad liten unge som lekte i omklädningsrummet. Leken var så där livlig som den kan vara när man är tre eller fyra år. Den fungerade alldeles utmärkt så länge inga andra vuxna var där och förmanade med blickar och tystnad. Barnet var där med sin farmor. Nu visade det sig att farmor var en farmor av en slags muminsk sort, den där som vuxen funderar över andra lösningar än att skrämma med skam och tillsägelser. Jag hörde den lugna stämman säga:
– Jag har hört, men jag vet inte hur man riktigt gör för det verkar vara svårt och märkligt, att man kan skrämmas om man är tyst, vet du något om det?
Den lilla ungen blev alldeles stilla. Tänkte och tänkte. Sen började han smyga tyst på tå och viska med den tystaste av stämmor. Leken var likadan som tidigare men med ett annat innehåll. Ett tystare. Ingen skam. Inga tillsägelser. Farmor blev så förvånad över att pojken dök upp där han dök upp och spelade både rädd och glatt överraskad under det att hon gjorde sig iordning.
Jag tycker så mycket om när vuxna använder sin kreativitet för att skapa andra förutsättningar för barn, där det inte behövs skäll och tillrättavisningar, utan andra visningar, annat innehåll och andra möjligheter. Jag tänker på hur farmorn underhöll relationen till barnet och gav utrymme till barnets värld bland de vuxna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Fin text på många sätt. Jag önskar också vara en människa av en muminsk sort.