Barns lärande och utforskande
Jag köpte boken ”Galen i humlor” av Dave Goulson i maj. Jag strövade omkring i bokhandeln och läste av bokhyllorna. Bokhandlaren hade ställt boken med omslaget utåt vilket gjorde att jag kunde se den. Omslaget är vackert med 12 humlor av olika utseenden. Jag ögnade lite i boken.
Mitt intresse är barns lärande. I det första kapitlet berättar Dave Goulson hur han redan som litet barn intresserade sig för insekter. Hans intresse var stort och jag kunde läsa hur några få vuxna underhöll det. En lärare hade gett hans intresse utrymme i undervisningen. Då köpte jag boken. Barn som visar eget intresse för saker och ting behöver en värld som låter dem leva med de frågor de har och de upptäckter de gör.
Också Tomas Tranströmer var ett barn med intresse för insekter. Han skriver om det i ”Minnena ser mig”. Han visste om att han var sär för att hans intressen var sära. Vi behöver sära intressen. Dave Goulson är idag professor i biologi vid Universitetet i Sussex. Lärare har möjligheten att följa, stötta och medverka till att frågorna hålls vid liv genom att låta dem få utrymme i samtalen mellan lärare och elev. Inte spegla något annat än nyfikenhet och respekt för det utforskande som barn är i färd med att göra. Mitt intresse för barns lärande kom mycket tidigt. Jag läste mina första böcker om barn då jag var elva, tolv år och har aldrig någonsin avslutat mitt läsande och utforskande. Länge skämdes jag över att jag inte läste det man skulle läsa och gömde böckerna som jag läste under böckerna man skulle läsa. Varför man intresserar sig som barn och vad det är som gör att man inte slutar intressera sig är en ständig fråga för mig.
Att upptäcka ett intresse
Dave Goulsons berättelse ville jag ta del av. Det andra kapitlet handlade om Vallhumlan. Om det kapitlet började prata humlor och på promenaderna blev jag mindre relaterande till annat, mina ögon gick på spaning efter humlor. Buskar stannade jag vid. Blomsterlådor stannade jag vid. Såg jag en humla blev jag lycklig. Mina närmaste skrattade gott när jag för tionde gången hade något att säga om humlans liv och leverne. På Facebook skrev jag om humlorna och vänner noterade mitt intresse för att senare komma tillbaka med egna humleupptäckter. En vän hade upptäckt att humlorna älskar klöver varför hon inte klipper gräsmattan utan låter den vara humlornas. Andra vänner berättade att de börjat tala om humlor för att jag lyft frågan om humlor. Det gjorde mig glad. En glädje jag finner genuin och intressant. Vad är det för glädje?
Ger humlan mig hopp? Kan jag förändra för humlan? Kanske är det en känsla av att göra något för världen och faktiskt kunna göra det som gör mig hoppfull. Den glädjen?
Ju mer jag läste ju större engagemang för humlan. Tomaterna jag äter får ett annat innehåll. Ängarna syns viktiga på ett annat sätt än att jag minns ängarna som barndomsfält där jag och mina kusiner plockade blommor, tittade på gräshoppor och lade oss ned i den höga växtligheten och lyssnade på alla märkliga ljud som fanns runt omkring oss. Humlorna flög tunga över våra huvuden. Någon vän svarar på Facebook att hen planerar skapa en äng vid sitt sommarhus.
Kanske ger humlan mig hopp. Jag tror det.
Dave Goulson, 2015, avslutar sin bok ”Galen i humlor” med orden:
”Vi behöver maskar för att skapa jord, vi behöver flugor, skalbaggar och svampar för att bryta ned dynga, nyckelpigor och blomflugor för att äta bladlöss, bin och fjärilar för att pollinera växter, växter för att ge oss mat, syre, bränsle och medicin samt för att hålla ihop jorden, och vi behöver bakterier för att hjälpa växterna att binda kväve och hjälpa korna att smälta gräs. Vi har knappt ens börjat förstå komplexiteten i samspelet mellan levande varelser på jorden, och ändå väljer vi ofta att slösa bort det oersättliga, kassera sådant som både håller oss vid liv och gör livet värt att leva. Men om vi lär oss att rädda en humla idag, då kanske vi kan rädda världen imorgon?”
”Att behålla varje kugge och hjul är den kloka reparatörens första försiktighetsåtgärd.” Aldo Leopold.