Jag läser en bok om humlor. Jag köpte den för att studera hur en lärare kan bibehålla elevens intresse utan att döda det. Jag köpte den för att läsa om hur barn på egen hand upptäcker världen och vad dessa upptäckter gör med dem. Jag köpte den för att läsa om hur ett intresse aldrig sinar och att kunskaperna heller aldrig gör det.
Men nu är jag så inne i humlornas värld att jag är infångad i texten som humlan i insektshåven. Jag lär mig för jag är intresserad. Jag lär mig om humlornas förmåga att hålla temperaturen. Jag lär mig att humlor, vissa arter, gillar gula och blå blommor och att det finns en humla som lever i polartrakten:
”Världens nordligaste sociala insekt är polarhumlan, Bombus polaris, som förekommer vid norra polcirkeln.” Dave Goulson; Galen i humlor, 2015
När jag promenerar omkring i närområdet räknar jag humlor. Eller rättare sagt undrar varför de inte syns eller finns där jag är. Då ser jag att det saknas förutsättningar för humlorna. Inga blåa eller gula blommor så långt ögat kan se. Och en humla dör om den inte får näring inom 40 minuter. Så parken där jag går igenom är ingen plats för humlan. Nu är det så att vår planet är beroende av insekter. Det lilla berör det stora. Därför är det roligt att läsa skylten och se växtligheten som främjas runt den. Jag ser att det jag läser har betydelse för det jag möter. Här är skylten:
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
