Jag gillade inte Plattan en gång. Det berodde på att jag inte tyckte om platsen alls. Så satt jag på en middag och kom att tala om Plattan. Jag åbäkade mig och sa att den platsen är ju rent förfärlig (så brukar jag inte uttala mig, så kategoriskt, men det är roligare att skriva så än att vara så himla snusförnuftig och beskriva hur jag lägger huvudet på sned liksom för att stjälpa in orden i öronen och så komma med något fantastiskt genomtänkt) och så fortsatte jag att uttrycka mig om just Plattan. Nu var det så att min bordsherre var arkitekt och mycket kunnig om just den här Plattan. Jag försökte envist att ta tillbaka mina fåfänga och uppflugna yttranden som om jag kunde sopa hem dem som brödsmulor för att baka en ny kaka.
Men jag insåg hur mycket skönare en plats blir då man kan något om den. Så platsen framträder och blir upplyst. Och hur kunskap sedan sätter sina spår och gör att man alltid funderar över just varför man tyckte som man tyckte och hur det nu kan komma sig att man tycker helt annorlunda. Då jag går över Plattan brukar jag snegla åt alla hus-håll och ana vilket centrum som skapades där jag går. Sen slinker jag in på varustråken och köper mig en glass och så var tankarna borta för den gången.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
