Vad händer med diagnosen? Jag har skrivit en debattartikel om det. Jag måste erkänna att jag är undrande mer än ifrågasättande. Läs i tidningen 36o. Jag läser också en krönika av Anna Kåver ”Diagnoser begränsar vårt synfält” i Psykologtidningen nr 10 2011.
Anna Kåvers rubrik gör mig intresserad. Den om att diagnoser begränsar vårt synfält. Där läser jag också att vi måste höja blicken och vidga vårt psykologiska seende, öka vår ödmjukhet och acceptans. Det är inte fler diagnoser vi behöver, snarare färre.
Jag tänker att vi bör blicka ut över miljö, klassrum och undervisning. Inkludera vad som kan göras och inte bara blicka med strålkastarblick in eleven och tro att allt beror på något som ska fixas i individen. Kanske bättre att titta på var vi är tillsammans och hur vi är tillsammans och vad som är norm där? Kanske är det normen vi ska rucka på? För snäv? För mycket trångsynthet?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
