Om koncentration – Brevet som sänds in

Koncentration är något vi ofta säger något om. Han saknar koncentrationsförmåga kan vi säga. Vi kan också notera att när vi ska koncentrera oss och vi begär det är det flera elever som inte kan. Vi kräver något för att vi kan kräva något. När barn koncentrerar sig på andra saker ser vi inte det som koncentration utan mer som olydnad och som ointresse för det vi vill att barn ska koncentrera sig på. Dock tänker jag så här:

Om det är något som hela tiden gör sig påmint så går det att hålla ifrån sig om man är distraherad. Om man pillar och håller på med annat, om man kan vrida sig och vända sig på stolen, om man kan hämta papper och pennor, gå på toaletten tjugotvå gånger men det är inte brist på koncentration. Det är något som stör koncentrationen. Man kan helt enkelt inte koncentrera sig. Frågan är då vad?

Vi kan inte bara sätta etiketter på elever utan att vi undersöker mer och närmare. Och vi måste fråga. Om det är tyst läsning (vilket jag hoppas att vi aldrig någonsin har) där kravet är att man som elev är djupt försjunken i boken så kommer det där brevet in i tankarna. Det där om att det är bråkigt hemma. Det där om att mamma och pappa ska skiljas. Det där om att man råkat sätta på TV´n och sett något mycket barnförbjudet, det där om att man är rädd för att mamma verkligen är sjuk. Det där brevet som stör. De som kilas in trots att det inte är välkomnat. Det kommer oavsett.

Det stör. Koncentrationen är omöjlig. Det gäller också oss vuxna. Vi bär våra brev. Och de sänder hela tiden in och pockar på. Tar den koncentration som brevet kräver.