Gensvar på ett inlägg om tystnad:
Tack för att du väcker minnen som gör att jag kan konstatera att mina ”stenåldersfilosofiska” tankebanor inte var så tokiga.
Tystnaden kan som sagt variera i tid o rum.
Det är viktigt med skolans arbetsro som inte behöver kräva total tystnad men aldrig ska tillåta skrikiga o gälla röster.
Det är viktigt att lära barnen skillnad på vanlig samtalston och att prata fööör högt.
Att visa respekt med tystnad, när ngn anna pratar inför en grupp, anser jag är en självklarhet
Jag minns det osäkra barnet som skulle berätta en historia. Med stor tveksamhet tog barnet till orda. Naturligtvis satt åhörarna tysta iakttagande.De syntes deltaga i den intressanta berättelsens innehåll,
Historien berättades färdigt och de övriga förskolebarnen som hade förstått sin kamrats försiktighet, gav en spontan applåd när berättelsen tog slut.
Mitt förskollärarhjärta höll på brista. Denna känsla av ödmjukhet som jag i den stunden upplevde glömmer jag aldrig.
Jag trodde mej se hur barnet ”växte” både inför sej själv och gruppen. Isen var bruten. Utanförskap växlade till innanförskap = GEMENSKAP.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
