Att småprata, sa min mamma, är att vara här och nu. De där samtalen som kommer ur gemenskapen och tanken. Utan början och slut. Samtalen som uppstår utan mål eller som för den skull kräver utläggningar eller åtgärder. Ditten- och datten-samtal.
Ofta tänker jag på vikten av det mänskliga i rösten då jag är ute med hunden. För min lilla värld runt knuten har blivit så mycket större nu. Utan hund var den mer anonym, med hund syns plötsligt grannens lekfullhet då hunden hälsar och grannen säger något till hunden och sedan till mig. Mannen som nästan kryper ner på alla fyra och gullar med hunden och tanten på rullatorn som varje gång vi ses börjar tala om att hundar inte ska vara ensamma, de behöver sällskap och …
Sedan hunden kom in i familjen småpratar jag med dem som finns runt omkring mig; familjen på andra sidan gatan hälsar jag på med vinkande hand och några vänliga ord, mannen med västgötaspetsen nickar och säger att nu är det dags igen, den unga kvinnan med cockerspanielhunden kisar mot solen och säger något om vädret, farbrorn med hunden, de som syns lika gamla, använder ordet vi om relationen de har och så alla de som småpratar om hundar de minns från sin barndom eller hunden de skulle vilja ha om de hade tid. Jag räknar de här samtalen. Inte sällan innebär en promenad att jag har småpratat med fyra, fem personer. Småprat som gör något med mig. Får mig att känna mig mindre ensam i världen. Som en människa bland människor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
