Under alla år jag varit lärare har jag undervisat i den ordning som vi ska ha för att skapa gemenskap och lärande. Det kan handla om att inte smälla i dörrar när man kommer försent, att snabbt komma in i arbetet vid försenad ankomst till lektionen, hur man gör då man kommer försent.
Det kan också handla om hur man kan lösa konflikter på sikt och varför man ska göra det. Det handlar inte om att lösa konflikten vi hamnat i utan att på sikt förstå vad som ger näring åt konflikter och hur vi kan förhindra att de uppstår, eller mildra dem genom att få ett språk för att hantera dem. Det handlar om att skapa gemenskap i klassrummet och värna varje elevs rätt att delta i undervisningen.
Avbrott, avbrott, avbrott, avbrott, avbrott
Jag vill, som vilka lärare som helst, och även som eleverna vill ha det, ha lugn och ro i klassrummet. Det betyder också att jag värnar undervisningen och att jag inte med lätthet låter mig avbrytas för annat. Jag håller mitt fokus och låter eleverna närma sig det på det sätt de kan. De ska få lära sig. Många gånger blir lärare avbrutna när de undervisar. En skolkultur som handlar om vuxna som stör och som avbryter undervisningens känsliga uppbyggnad. Jag handledde en lärare som under 60 minuter blev avbruten 8 gånger av olika vuxna som hade något viktigt att säga läraren. Efter varje avbrott fick läraren det svårare att hämta tillbaka elevernas intresse och fokus. Vid samtalet fäste läraren ingen vikt vid de vuxnas avbrott utan förstod det mera som att eleverna inte kunde koncentrera sig. I en sådan kultur berättar man för eleverna och läraren att deras tid inte är det viktigaste utan allt annat är viktigare. En sådan kultur måste naturligtvis förändras genom att synen på lärarens och elevernas samspel och lärande sätts i första rummet. Det handlar om att se över lärsituationerna och utbilda hela skolsystemet i det som pågår under en lektion. Jag analyserar avbrott under lektionerna för att förstå hur de påverkar och inverkar på det som sker i klassrummet.
Avbrott kan vara att tekniken inte fungerar, att det är för stora mellanrum mellan de som har hunnit klart och de som inte har gjort det samt vad som gör att jag som lärare blir avbruten. Jag försöker sedan se till ett flertal lösningar som jag kan pröva och utvärdera tillsammans med eleverna.
De goda exemplen vi lär av
Jag minns ett klassrum jag hade. Det var glasdörrar och glasfönster och varje gång något tog i dörren skallrade glasen. Det blev otroligt störande för oss alla. En elev gick ut för att gå på toaletten. Han var så tyst, så tyst. Ingen tog notis om vare sig att han gick ut och att han kom tillbaka. Vid samlingen lyfte jag denna respekt eleven visade oss. Därefter ville alla vara så tysta och problemen med miljön; dörren och glasfönstren, blev ett minne blott. När vi ger eleverna möjlighet att göra på andra sätt kommer de att pröva dessa. För en del elever tar det längre tid och då prövas lärarens tolerans. Om vi tror att eleven försöker kunna kommer vår tolerans att öka.
Konflikten här och nu och lösningen i framtiden
Vid konflikter väntar jag med att samtala om dem. I känslornas hetta och virrvarr gör det ingen skillnad att gå in och skapa mer konflikter och bråk. Naturligtvis ska lärare hjälpa eleverna ur konflikten men det är ett annat arbete och det ska göras på det sätt som situationen kräver. När det är lugnt igen brukar jag ha samtal med var och en av eleverna. Inte för att ställa dem till svars utan för att diskutera hur de egentligen ville lösa det som ägde rum och hur de i efterhand skulle ha velat gjort. Inte sällan svarar eleverna att de försökt men att det inte fungerat. Och med varm saklighet låter jag dem beskriva och förklara. Därefter säger jag:
– Det låter som du hade velat säga: Jag är arg, kan du lämna mig ifred, jag vill inte slåss eller börja bråka med dig, men lämna mig ifred en stund.
- Du och jag är osams nu, jag vill inte bråka med dig, men nu måste jag få vara arg en stund, kan vi prata om det här lite senare?
- Jag vill inte slåss, men nu känns det som om jag inte kan något annat, sluta reta mig så jag får vara ifred. Är det ok med dig?
Jag brukar ge tre exempel på vad man kan säga. Och vi prövar dem tillsammans. Eleven får använda orden och meningarna och pröva att säga dem till mig. Meningarna, som är anpassade till just den eleven, skriver jag ner på ett papper. Det som har hänt är att eleven frågar om eleven kan få pappret. Vilket eleven naturligtvis får.
Jag ser eleven knyckla ner pappret i fickan och förstår att eleven har fått något eleven behöver. Om inte, skulle inte eleven vilja ha pappret, utan lämnat mig med ett försök att handskas med konflikter utan framgång. Nu behöver eleven pappret och meningarna.
Att ge några förslag till vad att säga och träna på hur att säga det betyder inte att eleven genast kan använda sig av dem. Beteenden tar tid att ändra och konflikter uppstår tillsammans med andra. Men betydelsen av pappret med ett annat innehåll har eleven förklarat som viktigt och i det vilar en framtida möjlighet.
Några veckor kan gå så kommer eleven in och säger att:
– Jag tog en av meningarna. Den funkade. Jag sa det på samma sätt som vi övade.
Ett långsiktigt pedagogiskt arbete är det.
Litteraturens stöd
I böckerna finns mängder av konflikter och lösningar på dem. Lyft konflikterna och titta på dem med gemensamma ögon. Hur kan man lösa dem? Hur skulle vi kunna hjälpa till? Vad skulle vi göra? Vad ska vi inte göra? Vad gör det värre? Hur känns det efteråt?
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling