Om skolan sägs det saker och ting. Om skolan berättas det. Om skolan tycks och tänks det. Då man arbetar i skolan är de yttre kraven kraftfulla och gör att man som lärare känner en press från alla håll samtidigt som läraren vill göra rätt, korrekt och nå sina elever och ge dem kunskaper och förståelse för andra människor.
Ibland tänker jag att skolan behöver konflikterna i skolan. Det för att klara av det faktum att skolan alltid har fått vara den verksamhet som alla har åsikter om, skickar in förbättringsförslag till och talar om professionen som vore den dum i huvudet. Vi kan därför inte kidnappas av den yttre bilden utan behöver framkalla den inre bilden av skolan. Det gör vi genom att vara nyfikna men också genom att berätta sakligt om det som sker i skolan.
Vi bör nog odla vår nyfikenhet bättre. En varm nyfikenhet som ger oss en stabil grund att mötas på. Inte slå fast och bestämma oss för hur saker och ting är utan nyfiket undra hur är det egentligen att arbeta här? Vi behöver vår kollegiala nyfikenhet. Vi behöver mindre av recensioner och bedömningar. Vi behöver tänka ihop, vi behöver samtala och fråga. Inte avfärda och stöna motvilligt. Skolan aktiverar känslor och just därför behöver vi i skolan få tid till reflektion och att fler stämmor inom skolan hörs. Vi behöver ta oss förbi vår frustration, våra besvikelser och vår känsla av att inte hinna. Den enda väg vi kan ta är att synliggöra skolans inre arbete och sakligt berätta om vad en skola gör och strävar efter.
Skolan ska inte slitas sönder inifrån. Det är allvarligt. Vi är flera yrkesgrupper som alla är där för att ge eleverna en skola värd namnet. Vi vet mycket lite om varandras arbetsuppgifter och uppdrag. Lika lite vet vi om det som har format oss som lärare, vad vi har med oss från vår studietid och vilka teorier vi fortfarande håller fast vid. Vi hinner inte följa eleverna då de springer till fritids med den där glädjen om allt de ska göra där och samtidigt har vi fritidspedagogen i vårt klassrum. Hur ser vi på den gemensamma dagen om vi får tänka ihop? Hur fungerar den elev vi oroar oss för på fritids? Vi behöver möten som leder oss in i nyfikenheten.
Jag kommer aldrig att glömma vaktmästaren på en skola jag arbetade vid. Vaktmästaren hade lagt vinn om att lära sig namnen på alla skolans elever. När han gick i korridorerna sa han deras namn och hälsade vänligt. Han stod också en stund och tog emot eleverna på morgonen.
Vem kunde veta det? Varför visste vi inte det?
Skolan är en värld. Den skapar också världen.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling (som återkommer)