Svar till inllägget ovan detta inlägg.
Tack, Anne-Marie det tycker jag låter bra. Problemet är ju att människor i allmänhet tycker att de/vi kan ställa diagnos på barn hur som helst, men en diagnos kan man bara få/skall man bara få efter en riktig utredning helst på en barnneuorologisk klinik. Inte ger vi barn som haltar eller ser dåligt diagnoser som lekmän ”den där har nog en lätt cp-skada” eller ”hon har nog begynnande ögonsjukdom” till exempel. Utan diagnos, utan utredning så kan man inte veta hur man skall möta ett barn med add/adhd (om man inte haft ett exakt likdant barn tidigare). Exempel: Om jag som mamma och lärare (inte specialpedagog, men som jobbat med barn i synliga funktionhinder under flera år)som ser mitt barn hela dagarna alla lov och eftermiddagarna, inte förstår och inte kan se hur jag kan hjälpa henne, hur skall då en lärare utan hjälp av utredning och diagnos kunna se och förstå mitt barn, när läraren förutom mitt barn har 20-25 andra barn med olika behov, svårigheter som lättheter. Nej, problemet är att många lärarhögskolor fortfarande inte förstår vikten av att utreda och diagnostisera barn som har särskilda behov, det är en stoppkloss för många barn, en av orsakerna till att så många familjer med npf fortfarande mår så dåligt. Vet du jag var moderator på en paneldebatt i Lidköping för någon vecka sedan. Politikerna, som ville väl, hade många sätt att lösa svårigheter som barn npf och deras föräldrar ställs inför. Jag ställde därför en fråga till de 20 föräldrar (med barn som har npf) som fanns i publiken. ”Hur många av er tycker att ert barn har en bra skolgång”. Ingen hand räckte upp. Man skulle kunna tolka det till att föräldrarna var ovanligt griniga och besväliga föräldrar (som föräldrar till barn som har npf ofta upplevs) eller så skulle man kunna tolka det som att pedagogerna är väldigt dåliga. Eller så skulle man (som jag föredrar att tolka det) kunna tolka det till att det är så oerhört svårt att lyckas i samarbetet och med hjälpen till barn med npf så att det faktiskt är så det ser ut för väldigt många familjer med npf – därför är utredningen och diagnosen så oerhört viktig – för att vi, som inte har npf skall ha en möjlighet att förstå. Ursäkta för långt inlägg.
Ursäkta inte – bra att du uppmärksammade mig… det tackar jag för. Jag har den mycket djup respekt för människan, och allas våra rättigheter. Min människosyn är inkluderande… A-M
Talspråket är alltid begripligt för barnet; det uppstår ur ett levande umgänge med andra människor, det är en fullkomligt naturlig reaktion, barnets reaktion på vad som händer omkring det och berör det.
Svar till inllägget ovan detta inlägg.
Tack, Anne-Marie det tycker jag låter bra. Problemet är ju att människor i allmänhet tycker att de/vi kan ställa diagnos på barn hur som helst, men en diagnos kan man bara få/skall man bara få efter en riktig utredning helst på en barnneuorologisk klinik. Inte ger vi barn som haltar eller ser dåligt diagnoser som lekmän ”den där har nog en lätt cp-skada” eller ”hon har nog begynnande ögonsjukdom” till exempel. Utan diagnos, utan utredning så kan man inte veta hur man skall möta ett barn med add/adhd (om man inte haft ett exakt likdant barn tidigare). Exempel: Om jag som mamma och lärare (inte specialpedagog, men som jobbat med barn i synliga funktionhinder under flera år)som ser mitt barn hela dagarna alla lov och eftermiddagarna, inte förstår och inte kan se hur jag kan hjälpa henne, hur skall då en lärare utan hjälp av utredning och diagnos kunna se och förstå mitt barn, när läraren förutom mitt barn har 20-25 andra barn med olika behov, svårigheter som lättheter. Nej, problemet är att många lärarhögskolor fortfarande inte förstår vikten av att utreda och diagnostisera barn som har särskilda behov, det är en stoppkloss för många barn, en av orsakerna till att så många familjer med npf fortfarande mår så dåligt. Vet du jag var moderator på en paneldebatt i Lidköping för någon vecka sedan. Politikerna, som ville väl, hade många sätt att lösa svårigheter som barn npf och deras föräldrar ställs inför. Jag ställde därför en fråga till de 20 föräldrar (med barn som har npf) som fanns i publiken. ”Hur många av er tycker att ert barn har en bra skolgång”. Ingen hand räckte upp. Man skulle kunna tolka det till att föräldrarna var ovanligt griniga och besväliga föräldrar (som föräldrar till barn som har npf ofta upplevs) eller så skulle man kunna tolka det som att pedagogerna är väldigt dåliga. Eller så skulle man (som jag föredrar att tolka det) kunna tolka det till att det är så oerhört svårt att lyckas i samarbetet och med hjälpen till barn med npf så att det faktiskt är så det ser ut för väldigt många familjer med npf – därför är utredningen och diagnosen så oerhört viktig – för att vi, som inte har npf skall ha en möjlighet att förstå. Ursäkta för långt inlägg.
Ursäkta inte – bra att du uppmärksammade mig… det tackar jag för. Jag har den mycket djup respekt för människan, och allas våra rättigheter. Min människosyn är inkluderande… A-M
ursäkta mig, jag la texten på fel ställe så nu har du samma text på två ställen. Du får gärna ta bort den texten som ligger här om du vill. Malene