En kvinna för sin hatt

Jag har köpt en hatt. En hatt som får mig att likna en äldre variant av Audrey Hepurn… ja om man ser det på långt håll och med glimten i ögat, mycket glimt i ögonen, kanske en släng av aningens gråstarr också för att sudda till utsikten en aning.

Denna hatt fick mig att möta världen med nya ögon. Jag såg klarare på alltsammans. För hatten skyddade mig mot solen.

Ja, hatten förde mig in på de allra märkligaste vägar. Här står jag i en källare där man tränar magdans. Fråga mig inte hur – men jag hamnade där. Jag var på väg till en chokladfabrik med allra smaskigaste chokladen för att bjuda en slags vän som idag fyller år. Chokladfabriken var stängd. Sånt händer tänkte jag. Vi gick en omväg på ungefär tre timmar innan vi var tillbaka där vi sedan kunde fira lite födelsedag. Smaska i oss massor av onyttigheter och småprata och skratta åt mycket fåniga saker.

Hatten då? Vad har den med allt det här att göra. Ingenting!

Men Amanda Ooms (namedropping), skådespelerskan från oanade höjder, hon spelade in den fantastiska flygerskan för några år sedan, utropade i lycklig medtyckarglädje då hon mötte mig vid en övergångsstation, och ärligt jag önskar att fler människor gör som hon gjorde, delar med sig av det positiva, det glädjerika, det spontana:

– Vilken fin hatt, åååååååååååh så fin du är!

– Köpt i Luleå, hojtade jag tillbaka, made in Stockholm tillade jag också.

Och allvarligt – inte skulle väl hon säga något om jag gick där med mitt vanliga oklädda huvud. Så kan det vara. Jag tror på hattarnas hållning. Man reser sig upp i sig själv. En kvinna för sin hatt!

Anne-Marie

Märkte ni att jag skrev övergångsstation? Frågor på det? Jag tänker inte rätta utan ser att jag konstruerat ett nytt ord för övergångsställe. Jag har haft en underbar dag och jag spritter till så där med orden så.