Vi kanske gömmer oss allihopa! Jag vet inte - men jag tror vi ska göra tvärtom!
Jag gillar kursplanernas ord – VILL, VÅGAR OCH KAN!
Dessa ord tycker jag är viktiga i skolan. Dessa ord kan genomsyra det mesta.
Rektorerna vill och det är ganska många som vill ha – högre kompetens hos lärarna, bättre lärarutbildning och större samarbeten mellan lärare. Jag tycker väl att det är rimligt att vilja ha hög kompetens och fler samarbeten i skolan och med ett innehåll. Men jag tänker att det ser ut att komma utifrån en bristsyn. Det saknas så mycket av kompetens och samarbeten anar jag. Och jag tror kanske på en slags uppdatering och ”fram-i-ljuset-berätta-om-det-du-kan-och-vill-pröva samtal”.
På Nya Zeeland där jag var och utbildade mig: samlades man in en cirkel, ja, en ring där alla satt och kunde se varandra. Och rektorn satt med. Dagligdags förde man diskussionen om lärarens rätt att undervisa och elevens rätt att lära. Det handlade om att leda just sådana samtal och att alltid hålla detta innehåll i fokus. Jag tänker att skolan skulle behöva de där cirklarna, mer av dialog än av utgivande och informerande. Det skulle också bidra till att synliggöra skolans inre kompetenser, alltså själva yrket lärare. Och det är jag väldigt, väldigt nyfiken på.
Jag skissar på en modell.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tänkvärt. Men jag skulle säga att formen är inte viktig i sig utan dialogen mellan ledarskapet och medarbetarna.
Och med medarbetare menar inte bara lärare utan alla yrkeskategorier på en skola. De har också uppdrag enligt läroplanen som de inte har en aning om att de har.
Det är här jag ser den stora bristen på ledarskapet i skolan. Synliggörandet av att alla är viktiga för att nå målen. Plura
Ja, alla har uppdrag i skolan. A-M
Vi är barn livet ut – i den bemärkelse att vi behöver någon som kan väggleda oss, synliggöra oss, bekräfta oss, leda oss. Ledare är nödvändiga. Bra ledare är livsviktiga.
Nu är jag lite mera hemma i förskolans värld, men som jag ser vi lider mer eller mindre av samma sjukdomar som skolan gör.
Som kvinna har jag jobbat som ledare rätt många år i affärsvälden och nästan uteslutande bara med män.Och rätt ofta var jag ”anklagat” av mina chefer eller medarbetare för att vara ”pedagogisk”. Det var biten som jag tyckte behövdes förstärkas, istället för MÅLET.
Nu som kvinna bland kvinnor känner jag att det finns alldeles för mycket empirisk ”terapi” som tar för mycket plats i diskussioner istället för UPPDRAGET. Och inte sällan är jag anklagad för att vara ”affärsmässigt”.
Nu är jag inte något expert, men jag har sett redan alldeles för många förskolechefer som blir just chefer när de har tröttnat på att vara nere på golvet MED barnen och personalen. Och i saknad av vision och rätt motivation UPPDRAGET förvandlas till en dag efter dag överlevnad.
Hård som kan det låta, men vad än jag har för jobb jag har ett UPPDRAG att skötta. Och jag förväntar och kräver om det behövs samma av mina medarbetare. Och för min del väggen går genom dialog om UPPDRAGET.
Visst har vi ett uppdrag. Det är kring det vi ska samlas. A-M
sspirita – Din beskrivning är allt för sann.
Det är allt för många chefer och allt för lite ledare.
Och jag tror att ett av problemen är att många inte inser att ledare blir man inte, det är man mer eller mindre född till. Alltså ett yrke i sig. Trötta pedagoger som blir chefer, oavsett vilken skolform, är inte annat än just chefer. Det måste man ha klart för sig.
Samtidigt kan man fundera på urvalet av personer som blir rektorer och förskolechefer. Är det nödvändigt att de är specialister – fd förskollärare eller lärare för att platsa? Några tankar från Plura.