Jag har coachat en lärarkandidat under en lång tid, flera år faktiskt. Det är mest genom långa och utvecklande samtal per telefon som detta ägt rum. – Får jag kontakta dig? började det med. Jag svarade givetvis ja. För jag är en nyfiken människa. Sedan har det utvecklats till en lärande relation via telefon, mail och bloggar. Frågorna och diskussionerna har varit många och i flera fall besvärliga. Riktigt utmanande med andra ord. Och det gillar jag!
Jag har genom frågorna skrivit blogginlägg om de dilemman som dyker upp. Allt är med andra ord interaktivt och kommunikativt. Igår fick jag ett så vackert sms om glädjen att ha varandra. Och jag vet att snart är lärarkandidaten inte längre en lärarkandidat. Snart är vi kollegor. Kollegior! Det är stort!
I hemlighet har jag sagt till lärarkandidaten att vi för länge sedan blev det! Kollegor! För det är så med lärandet. Det är ömsesidigt. Jag lär mig också. Det är lätt att inte berätta om det – lätt att göra sig själv som den som vet. Jag vet oftast inte alls. Utan utvecklas i frågorna och hittar genom dem i den kunskapsbank som jag bär inom mig. Frågan är som den mask jag behöver för att själv komma i kontakt med den för mig dolda kunskapen jag äger. Skulle vilja säga att jag fastnar på kroken! Och det gillar jag!
Tack du kollega som så vackert ömmar för yrket, eleverna och innehållet. Och för att vi fick följas åt på en mycket stor och omfattande resa!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
