Jag tänker på mig själv som en skriv-ande. Vad det riktigt innebär vet jag inte. Som om jag famlar med pennorna där pappren är, och ordnar bokstäverna på travar och letar efter meningar och innebörder. Idag botaniserade jag ordentligt i Ellen Keys århundrade och jag fann så mycket fantastiska meningar. Då tänkte jag att hon skrev lite som jag, ordade omkring för att hitta sina innersta tankar och kring ett så viktigt område som barns rätt och en tid om 100 år. Men i dessa barns tankar omslöt hon hela mänskligheten och människans liv ihop. Då jag skriver blir det också så. Jag har min språkliga pensel och mina språkliga frön. Allt är tankar. Och om dessa tankar skriver jag. Skriv-ande. Jag tycker om det. Däremellan fotograferar jag. Foto-graf. Hör ihop med skriftspråket om man tänker efter.
Och man undrar helt kusligt – vad gör en spökskrivare? Kanske något för eleverna att grubbla på!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Efter att ha använt mig av din blogg som häsokälla sedan en tid tillbaka så tänker jag att skriv-ande passar alldeles utmärkt. Visst är du en skriv-ande! (och en inspirerande sådan, TACK!)
Eftersom jag använder mig av skrivandet som tankeredskap så blir jag förtjust i denna ande-form. Gillar den och kommer att fortsätt att tänka den.
Tack för en ytterligare ett bdrag till en ny tanke!