Att ta sig an ett kunskapsäpple

Jag älskar äpplet men inte metaforen att man bitit i det.

Kunskapsäpplet kan man närma sig på mångfaldigt. Jag kan lukta på ett kunskapsäpple, känna på det, byta ut det mot ett annat som är större eller mindre. Jag kan skära en bit ur det, jag kan glufsa i mig det girigt. Jag kan också skära det i bitar, koka bitarna i sockerlag, och helt brutalt göra puré och mos av ett kunskapsäpple och i den formen lägga den på gröten. Kunskapsäpplet har också en härkomst, ett träd, en stam och grenar, knotiga av vind och väder, skurna för människan att inte behöva sträcka sig alldeles för högt upp för att nå, andra träd är unga och det finaste äpplet hänger däruppe och lockar till trädklättring. Och den bekväme väntar tills äpplet faller till marken, gör kompost av det, eller som min mormor, tar in vartenda äpple och granskar dem för olika användningsområden. En del äpplen i min barndoms källare var så kallade vinteräpplen. De lades så försiktigt separerade ifrån varandra i trälådor, låg sedan till midvinternattens köld var hård för att plockas upp till allas glädje. Det är något med kunskapsäpplet som också måste vårdas. Alltså själva kunskapen. Det är något med att hämta fram kunskapsäpplet då det behövs och begärs.

På våren är kunskapsäpplet en blomma. Därför undrar jag vad som kom först blomman eller äpplet, jag undrar också hur biet hittade till blomman och hur kunskapen om biet och blomman faktiskt betyder att saga om äpplet blev till.