Vi kanske borde tala om lärarkonsten! Konsten att vara lärare. Flera debattörer tänker att läraren bör vara en sådan som kan fånga eleverna som en slags lärande skådespelare. Och visst är det en konst att vara lärare. En konst som lärare bör äga och förädla. Visst bör lärarkonsten uttryckas och utvecklas.
Men konststycket kräver också sin regi, sitt manus och sin publik. Och där går läraryrket inte att likna vid en skådespelares – därför att läraren måste vara beredd på ständiga förändringar och ha flera infallsvinklar på sitt eget innehåll, i omedelbart kunna förändra sitt innehåll i relation till de elever som sitter på absolut första parkett.
Och läraren kan inte som skådespelaren följa det spelade stycket hela vägen igenom för att läraren kan aldrig undervisa utan relation till dem läraren möter. En relation som omedelbart kommer att påverka innehållet. Nej, skådespelarens och lärarens arbete är inte lika och ska inte vara det.
Men att ta scenen, alltså klassrummet som om man vore den skådespelare man kunde vara, betyder att man ger sig själv betydelse och eget värde. Ett lärarvärde! Och ridån får gärna gå upp då läraren tar emot sin klass. Kom ungar! Låt oss leva vårt lärande! Första akten kan börja!
Tja, så ungefär!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
