Barn har sitt språk. De har de ord de har. Så är det med vuxna också. De har sitt språk. Oftast har de vuxna ett sådan självklart förhållande till sitt språk att de glömmer bort att just deras språk är en källa för barn till språkutveckling. Om vuxna ser språket som en skatt och ansvarar för dess utvandring ur det egna ordförrådet så kommer barnen också att få fler ord. De får ju ord oavsett. I skolan är det allas uppdrag att språkutveckla eleverna. Det måste börja med det egna språkbruket. Vem är jag i mitt språk i skolan? kan man grubbla på som lärare. Helst i gemenskap med sina kollegor och rektor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
