Det gör ont att titta på det mycket, mycket lilla fotografiet av min farfar. Kortet är daterat 1864. Man kan se den lille Felix sitta på en vuxenstol, uppklädd som en flicka. Han sitter blixtstilla för han är inte suddig i konturerna. Men ansiktet är på väg att förblekna. Man ser hans lilla hand och fyra fingar. Man ser också vuxenskor med väldigt ordentliga sulor, sådan skor som det fanns mer än tillräckligt utrymme att växa i. Jag ser också mönster av det vävda tyget på stolan. Stolskarmarna skyddar den lilla pojken från att falla.
Jag tänker att han har suttit där länge. Det måste ha varit en väldigt speciellt händelse att gå till fotografen. Det måste ha varit en högtidlig sak. Mycket få människor skrattar hejdlöst på gamla fotografier, i alla fall inte i min släkt. Det är uppklätt, det är allvarligt, det är mycket, mycket ordnat för att bli avporträtterad.
Jag vet inte vad jag ska göra med min farfar. Alltså själv kortet. Det är som tiden rinner ut och motivet för alltid ska försvinna. Min farfar. Min farfar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
