Jag har haft förmånen att se Tomas Tranströmer noggrant läsa elevers dikter. Jag har haft förmånen att se hur berörd Tomas Tranströmer blir av barn och ungdomars tankar och gensvar till hans dikter. Jag har haft förmånen att dela familjen Tranströmers glädje över de arbeten svenska lärare möjliggör för eleverna.
Jag tänker ofta då jag själv arbetat med Tranströmer i skolan – hur vidöppet mötet är mellan eleverna och diktaren och hur snart eleverna kliver in i dikterna. De har en ofantlig nyfikenhet och bryr sig inte om att dikten bjuder på sina hemligheter, svårigheter eller skapar andra bilder än de vi själva skulle förstå och välja. Språket blir i dikten en pensel. Och vi kan alla måla. Tanken får luft och utrymme och just detta behöver vi få uppleva och dela.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
