Jag tänker på barns drömmar. Barn drömmer om sina framtider. Vad de ska bli? Vad de ska göra när de blir stora? Drömmarna måste få finnas. Alltid. Då jag var barn satt vi på stentrapporna och tog nävar med stenar i händerna och kastade upp dem i luften. Man vände handflatan nedåt och med ovansidan på händerna fångade man in antal stenar. De stenar som stannade på handen angav svar på de framtidsfrågor vi hade ställt oss. Vi frågade hur många barn vi skulle få? Vi frågade hur rika vi skulle bli? Vi frågade hur många klänningar vi skulle ha? Ja, vi frågade om allt. Barn gör så. Leker med framtiden.
Föga visste vi som satt där om skolpolitik. Lite visste vi om vad samhället ville forma oss till och ge oss. Föga visste vi om att vi skulle lära om matematik för att månen var i de vuxnas fokus och dit skulle världen rusta sina blivande små att erövra. Föga visste vi om målet med skolan.
Skolan var en betydelsefull plats också då jag var barn. Jag hörde inte min mamma ifrågasätta skolan. Hon frågade vad vi hade lärt oss. Och jag berättade vad jag lärt mig. Det var den enda plats som den frågan dök upp. I skolan skrattade fröken ofta, hon spelade på orgel på morgonen. Vi samlades kring den. Jag minns det väsande trampljudet och tänkte på min astma men klämde i med full hals den morgonpsalm som vi skulle lära oss. Sen försvann orgeln in i ett hörn och inga mer morgonsamlingar ägde rum kring den. Jag tror vi fick en ny läroplan.
Och i skolan drömde vi om vad vi skulle bli. Vi var en hel hoper nioåringar som på rasten lekte som aldrig någonsin förr. Det var i skolan jag lärde mig att leka. Jag hoppade slängrep, twist och hage och spelade burken med alla. Det fanns en slängrepshopparlek som handlade om framtiden. Man hoppade in och under sitt hoppande berättade man om vad som skulle hända i den framtiden. Denna framtidslek. Det bråkades och mobbades också. Där fanns inga åtgärdsprogram till skydd. Ett mörker kunde utbreda sig närhelst. Men arbetsmarknaden syntes lovande och höll sina dörrar öppna och drömmarna vid liv.
Men ingen gång minns jag att läraren inför hela klassen sa något nedlåtande. Jag minns inte det. Jag minns inte skuldkänslorna i magen som fröken placerade med ord utflugna ur hennes mun för att hamna oförlösta i oss elever. Jag tror inte det ägde rum. Jag minns inga sådana ord. Jag minns att fröken läste mycket. Det gjorde att vi fick massor av ord och meningar att tänka med.
Och att drömma vidare med. Om det som skulle komma. Om det vi trodde om våra framtider. Om att kasta stenar högt upp i luften och ställa en framtidsfråga. Då var framtiden en lek.
Idag rustar vi som aldrig förr.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
