– Vem är du? frågar eleverna.
– Jag är Anne-Marie, svarar jag. Vem är du? och du?
De berättar sina namn. Sen började vi leka.
– Det var en gång en tant, sa jag.
– Det var en gång en spagett, sa den ena.
– Det var en gång ett blått glas, sa den andre.
– Det var en gång en hungrig … eleven tittade sig omkring … mattant.
Så fortsatte leken medan spagettin försvann ned i magen och lektionen ringde in.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Önskar så att det vore barnens möten i matsalen.Att fokus inte ligger på om man äter eller inte. Eller en massa regler till syfte att styra barnens matintag.
Varför ?
Så trött på att höra – I dag satt jag o stirrade 15 minuter på potatisen. Tog några tuggor när fröken hela tiden insisterade på att den skulle ätas.
Mamma jag konstaterade att jag fortfarande inte tycker om den. Den blir äckligare för varje dag jag måste äta den.
Som mamma har jag sedan försökt talat med skolan. Då talar de med barnet om varför han säger så till sin mamma.
Barnet berättar dessa samtal är inte roliga.
-Jag känner mig konstig vet inte vad jag skall svara mamma. Däför lyssnar jag bara. Hör och tar emot hans tankar.
Men inom mig gråter jag över känslan av maktlöshet o bristen på lyhördhet.
Önskar så att mitt barn en dag fick sitta vid ditt bord o känna glädje när det var dax att äta.
Hur når man fram ?
Om jag ger upp att försöka påverka då sviker jag mitt barn. Men om jag säger något då blir det jobbigt för honom då med.
Återigen kommer orden respekt upp
för vem ? Jag önskar så att den var ömsesidig.