Då jag var barn levandegjordes tyghundar och tygdjur. Vi lekte med dem som om de vore riktiga. I själva verket gjorde leken allt till något verkligt. Leken är inte en fantasivärld utan en spegel av världen. Jag saknar de där barnlekarna då barnen har en hund som är en hund och inget annat.
Men igår såg jag en liten pojke, kanske var han sju år, och han drog en liten hund efter sig i koppel. Det var en livs levande tyghund. Tyghunden föll lite på sidan och pojken gick och ställde upp hunden på tassarna igen, klappade den lite på ryggen och fortsatte sin hundpromenad.
Jag blev lycklig. Det kändes hoppfullt att barn leker och att tyghundar är levande i barns världar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
