Jag läste att vi ska värna det livslånga läsandet! Det är en underbar tanke. Inte att vi lär oss läsa. Utan att vi lär oss att läsa för livet. Läsning hör samman med ett utvidgat förhållande till livet. Jag minns den där ensamheten som upplöstes då en ung människa läste en baksidestext till en av Tranströmers böcker: Men det är ju jag! Den upplösta ensamheten kan man uppleva i läsningen. Få ord på det man inte själv kan formulera men känna. Att känna blir en medveten tanke. Att känslorna får ord och att de delas. Känslorna kan få hjälp att bli medvetna av någon annan. Text gör att vi kan mentalisera. Tänka om. Känna med. Förstå oss själva. Förstå någon annan.
Skolan har ett synnerligen stort ansvar att hjälpa och stötta unga att bli läsande unga. Det betyder att alla vi som kan läsa måste ge av våra läsupplevelser, högläsa, öppna böcker för elever så att de kan få litteratur, göra bildpromenader, lära oss läsa för att ta oss över våra motstånd för boken öppnar sig inte genast, och läsa för att verkligen försvinna in i magin som bokstäverna möjliggör för att skapa mening. Vi ska själva synliggöra vårt läsande. Vi ska själva vara nyfikna på det eleverna läser. Vi kan inte döma deras läsning till bättre eller sämre. Varje bok som blir läst blir det för att något hakat sig fast i läsaren. Dömer vi ut läsningen dömer vi ut läsaren.
Skolan ska naturligtvis ha ett gediget skolbibliotek. Jag tycker också att varje skola ska få en möjlighet att ge varje klassrum en variation av böcker, kanske upp till 500 stycken som Adain Chambers föreslog, och så ska läsningen erkännas som en mycket viktig och utvecklande aktivitet. Den tysta läsningen är inte målet, utan den diskussionen om innehåll och om beskrivningar som möjliggör för läsaren att förstå det komplexa med en text i en bok. Den tysta läsningen tror jag inte på. Jag tror heller inte på den tysta läsningen om inte läraren själv läser tyst och visar genom sina handlingar att denna stund är mycket viktig, eller där läraren lyssnar mumlande lyssnar på varje elevs läsning och diskuterar innehåll, annars inte. Lärare som låter elever läsa och själva gör annat visar inte vikten av läsning.
Jag tycker inte att tyst läsning är ett skolmål utan ett livsmål. Den egna läsningen där dörrarna stängs mot omvärlden och där hemligheter avslöjas och läsaren själv involveras efter egen takt och vilja. I skolan ska boken delta i undervisningen. Den lustfyllda, den dagliga och bringa mening åt liv och identitet.
De första tio åren i skolan ska utveckla läsförståelsen, utveckla relationen till läsning och skapa lust och mening till boken, till själva läsningens innehåll. Det krävs undervisning som lekfullt och allvarligt tar eleven från att lära sig läsa till att under sina tio skolår utveckla sin läsförmåga.
Jag vet en pappa som dagligen läser högt för sitt barn i magen. Barnet i magen får höra texter av alla de slag. Mamman vilar i högläsningens famn. Det gör barnet också.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
