Då Astrid Lindgren skriver om Emil i Lönneberga inleder hon den med att ge läsaren ett perspektiv: Astrid Lindgren skriver om Emil i Lönneberga ur ett historiskt perspektiv och berättelsen är egentligen mor Almas, Emils mamma. Det är som om Astrid Lindgren lyckats hitta böckerna om Emil och lånar dem för att berätta om Emil. Emil är då berättelserna om honom ges ut en vuxen man, ordförande i kommunen. Därmed vill Astrid Lindgren berätta att barn har rätt till sitt uppväxande, där hyssen ingår, och vuxnas förståelse för just barnet, det växande, att allt inte kan bli rätt men att det kommer gå vägen ändå. Astrid Lindgren uppmanar oss vuxna läsare att förstå perspektivet vi måste ha. Vi är själva vuxna läsare och vi har väl gjort ett och annat hyss i våra dagar. Minsann?
Då jag läser om Lukas Moodysson skolerfarenheter i DN den 6 oktober 2013 syns skolan förlorat detta perspektiv. Därmed kan inte eleven hålla sitt. Jag förklarar i detta blogginlägg.
Då jag läser om Lukas Moodysson som vuxen tänker jag på Emil i Lönneberga. Lukas Moodysson är om man lyssnar till grannens berättelse:
- är omtänksam, hjälpsam och generös
- är allmänbildad
- är grannens personliga bibliotekarie
Allt det som skolan kunde ha givit, möjliggjort och ha sett, förklarat och byggt vidare på. Att han, trots sin skolgång, är en kreativ filmskapare som ger barn en plats i filmen, en välbehövlig plats så att vi vuxna kan se, tänka, förstå, upptäcka och finna barn både i deras glädjeämnen och i deras svårigheter.
Jag kan inte låta bli att tänka att om lektionerna inte involverar eleverna, gör dem delaktiga i undervisningens fokus, måste eleverna handskas med att lyssna, lyssna, lyssna och i bland ha tråkigt, tråkigt, tråkigt.
Att vara elev betyder att man måste få uppfattas som elev. En lärande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
